Kategori ‘ vänner ’

På en väg av ljus

Idag just nu tänker vi tre mycket på små änglar som sprang i förväg.

En igelkott blev årets Västeråsare!

Och hon är min vän! Vi hittade varandra på nätet för … vaddå? Fyra år sen?  Heja Sara – du är så bäst. Forever liksom <3

För länge sedan

Linus i famnen på min yngsta dotter

För länge länge sen försvann lilla Linus. För bara ett ögonblick sen kunde det hända sig att jag gick och höll i Linus. Bar honom över en arm eller kanske rättade till en knölig strumpa under overallen. Kanske min yngsta dotter kröp över honom när han låg på en filt. Som en hämnd för att hon en gång blev krupen över själv.

För länge länge sen blev Linus en ängel. Den allra vackraste och mest omtänksamma och gladaste av många däruppe och jag vet att han har koll på sin familj. Jag vet att han har koll på mormor, morfar, farfar, alla mostrar och deras nära. Så kan jag tänka.

Jag minns varje sekund den dagen, mitt samtal med pappan som där och då, sa till mig att det var Linus. Att det var Linus som det handlade om. Den där artikeln på Aftonbladets första webbsida. Jag kommer ihåg att jag låg på golvet här hemma och skrek. Jag minns att jag ringde hem mina döttrar från skolan.

Jag kommer ihåg att jag tog taxi ut till byn. Aldrig att jag kunde ta tåget. Det var så mycket snö. Jag hade med mig två vita stora blommor. Kanske var det Gerbera och jag hade skrivit två kort med skakiga bokstäver på vägen ut. Och jag var skräckslagen över att träffa våra vänner.

Jag gick upp till mormor och morfars hus. Där mina döttrar sprungit på bara fötter upp och ner för trappor, in och ut i kök och rum, vart som helst på den stora gräsmattan. Där min hund galopperat och nästan vält omkull både barn och vuxna i sin kärleksiver. Jag var livrädd att Linus mormor, som tröstat mig och som haft långa samtal med mig om livet och allt annat, skulle öppna. Vad skulle jag säga? Jag la en blomma på deras trappa.

Så gick jag lika målinriktat och modigt mot vännernas hus som man går till en håla med monster och djävlar. Allt var fel. Jag såg på järnvägsövergången och ville gå dit och sparka, bryta av bommar och sparka loss rälsen. Skrika.

Jag la en blomma på vännernas trappa och vände och gick. Då öppnade pappan dörren och jag vände mig om mot honom och jag kommer aldrig att glömma hans ansikte. Som sa så mycket och som speglade tusen frågor utan svar. Jag minns att han inte tog upp blomman utan bara stängde dörren.

Vi satt hemma och såg in i väggar för att försöka begripa. Vi var hundra mil från dem vi ville vara hos men vi var väldigt överens … de behöver vara ifred. Så satt vi. Och egentligen kanske det var för att vi inte visste vad vi skulle säga om vi åkte.

Jag kommer ihåg att klockan var runt 21.30 när jag stannade i min vidrigt rastlösa promenad i lägenheten och sa att vi skulle dra. Sa att det inte spelade någon roll om vi inte kom in, om de sparkade ut oss, om de bad oss vända hem igen. Jag sa att vi inte kunde sitta och bara glo. Så vi åkte ut och vi satt i taxin och vred händerna och någon kunde inte svälja riktigt och någon hade ont i magen.

Vi klev in i, vad jag kan minnas det som, ett inferno. Ansikten överallt. Ansikten som jag inte kände igen för att de var vridna i sorg som var så naken. Alla pratade lågmält med varandra. Pappan kom och vi fick hålla om honom. I soffan satt min bästa vän i livet när vi bodde nära varandra en gång och hon var så liten, så böjd, så tunn, så ömtålig. Så förtvivlad.

Vi fann arbetsuppgifter i köket. Jag torkade hallgolvet. En dotter tömde diskmaskinen. Någon letade flera vaser. Linus systrar kom och vi fick hålla om dom också. Sedan gick vi.

Innan vi gick sa jag till pappan att jag inte visste vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Han sa något som jag aldrig kommer att glömma: Du kan inte göra rätt och du kan aldrig göra fel. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att du är här.

Idag läser jag en artikel i Aftonbladet om en kvinna som förlorade sin käresta i en olycka. Hon säger att vi aldrig får vika undan för sorg, aldrig får vara rädda att inte möta den som sörjer.

Jag försökte göra så som han hade sagt. Bara vara närvarande. Jag visste ju redan att det inte kunde bli fel och jag kunde aldrig göra någonting som gjorde allting bra för den familj som just fått säga adjö till Linus. Det fick bli min väg.

För länge länge sen försvann Linus någon annanstans. Det blogginlägg jag någonstans varit rädd för och visste att Fasching skulle skriva finns här. Men det var inte så farligt att läsa.

För länge länge sen blev Linus en liten ängel. För bara några ögonblick sedan satt han i vårt badkar. För alltid och i evigheter tänker vi på er. Alla fem.

För Johannas skull

När dottern var sjuk i lunginflammation sov hon oroligt. Jag låg bredvid i en sjukhussäng med plastmadrass och sov inte alls. Jag hängde på twitter med min mobiltelefon och pratade med de som också, av olika anledningar, var uppe mitt i natten.

En av dem var Johanna. Vi har twittrat hit och dit och när hon såg att jag låg på sjukhus med en dotter och lunginflammation skickade hon direktmeddelande (meddelande på twitter som bara mottagare och avsändare kan se) och frågade om hon skulle ordna med något, skicka något, buda över någonting. Vad som helst som dottern behövde eller ville ha.

Nej, vi har inte träffat varandra men det är sådant som kan hända på twitter om och när man hänger med ”rätt” sorts människor och om man har förmånen att genom twitter få lov att skapa relationer med människor på annat sätt än genom personliga möten. Jag har sagt det förut och säger det igen … det går och det är någonting jag vägrar vara utan.

Johanna skickade inte bara ett direktmeddelande utan fler. Hon insisterade på att få skicka någonting som kunde lätta upp de dagar dottern var tvungen att ligga med syrgas på sjukhuset. ”Jag vet hur det är” skrev hon och jag började fråga. Och läsa hennes blogg.

Johanna har cystisk fibros och jag kan inte läsa hennes blogg utan att komma på mig själv med att sitta och gråta. Samtidigt vågar jag inte säga det till Johanna för jag tror inte att hon är en sådan som vill att man sitter och grinar för hennes skull. Jag tror hon vill att man gör som fina, omtänksamma Fredrick gör. För Johannas skull samlar han och många många på twitter ihop ett stort gäng som i ren protest mot en förbannad skitsjukdom ska simma Vansbrosimmet. Just nu är gruppen för Johannas skull uppe i ca 90 simmare.

Johannas meddelande till mig när vi låg på sjukhus med en simpel lunginflammation sitter kvar i minnet. Jag känner mig priviligierad som får lära känna människor av den sorten, som får dundra ner mitt i andra människors verkligheter och därmed få möjlighet att ge tillbaka, passa vidare och, förhoppningsvis, bli en bättre människa.

Nu vet jag att Johanna har haft en jobbig natt. När jag vaknade läste jag ikapp på twitter och jag hoppas hon ligger och sover nu. Med ro och lugn. Med smärtfria andetag och ostörd sömn.

Heja du fina Johanna! Ditt hjärta och din själ går rakt igenom min platta datorskärm och landar i mitt knä. Och när som helst, dag eller natt, säg till så skickar jag det du behöver just då och där. Till dess och i fortsättningen ska jag försöka sprida kunskap om cystisk fibros. För Johannas skull.

Vem är social?

Ikväll skrev Hasse på twitter att vi blir asociala med sociala medier. Jag svarade väldigt spontant.

Men det var ett ärligt svar. Jag har aldrig varit så ”social” som jag är med sociala ”medier”. Och jag kommer tillbaka till att vi envisas med att göra den där skillnaden. Att det är internet vs irl (in real life). Vi måste nog revidera vad irl står för. För mig är det allt i samma påse. Jag skiljer inte på vad jag gör på nätet mot vad jag gör ”irl”. Det vore – i mina ögon – som att kommentera att den eller den träffade jag på den krogen eller i det sällskapet. Jag träffar och lär känna människor på olika arenor, olika platser. Det är en helhet bestående av olika delar. Men jag vägrar göra skillnaden som verkar cementerad i betong. De människor jag möter möter jag. Oavsett var någonstans.

En ”social” person kan beskrivas som en sådan som har en kompetens/förmåga att samspela med andra personer.

Sociala medier beskrivs på bl.a. Wikipedia som: Betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.

För att översätta … Vi är sociala på olika arenor, på olika platser, i olika sällskap. Vi interagerar med andra människor på olika arenor, på olika platser, i olika sällskap.

Så. Varför särskilja?

Att vi sedan väljer var vi vill umgås, interagera, umgås … det är självklart upp till var och en. Men den plattform, den plats, som de s.k. ”sociala medier” utgör på nätet är inte mer märkliga än om vi hamnar i ett sällskap hemma hos någon. Eller på en restaurang.

Jo. På ett sätt är det väldigt annorlunda. På ett sätt är skillnaden stor. Mellan hur vi möter människor ansikte mot ansikte och hur vi möter varandra på nätet.

Behållningen blir större, mer … på nätet. I de s.k. sociala medierna.

För ärligt talat. När jag möter en annan människa på en fest, en middag, en sammankomst, ett möte … så är en av de första frågorna: ”Jaha, och vad jobbar du med?” Och så får vi svar. Och så har vi – omedvetet – trattat in oss i en åsikt. För erkänn … om du möter en helt ny person som säger att h*n är psykolog … då blir ditt agerande omedvetet ett särskilt. Du ställer frågor, kanske intresserar dig speciellt, undrar kanske rentav hur det kom sig att du blev den du blev.

Om du möter en person som, på din fråga, svarar att h*n är hemma med barnen … blir dina frågor och ditt intresse ett annat. Inte mindre (det beror på person) men annat. Säger personen som du frågar att h*n jobbar med att köra sopor så blir ditt bemötande anpassat till just det svaret.

Oavsett vad vi vill. Och oavsett vem eller vilka vi möter ansikte mot ansikte så uppstår just den där frågan ganska tidigt i interaktionen. Och därmed har vi lagt oss i ett fack. Eller åtminstone … har vi lagt den vi möter … i ett fack. Och vi agerar därefter.

De jag mött via de s.k. sociala medierna är befriat från just det filtret. Jag har lärt känna människor på en långt mer neutral plattform. Jag vet väldigt lite om vad de jag samtalar med, jobbar med. Jag lär känna dessa individer på helt annan bevekelsegrund. Och i 9,9 fall av 10 är det utifrån vad den individen skriver och vilka åsikter h*n har. Inte utifrån någonting annat. Och det … just det … har gett mig en märklig och omätbar behållning. En vänskap med människor jag aldrig hade träffat … om jag inte hade varit aktiv i de s.k. sociala medierna.

Jag har tjatat om detta och jag kommer att tjata tills jag stupar. Det är när jag inte omedvetet får de föreställningar som egentligen inte har med individen att göra, som jag får de allra bästa vännerna. Det är när jag får möjlighet att samtala (jo, man samtalar på nätet) med främmande människor om långt mer angelägna saker än det som har med yrket att göra, som jag har möjlighet att finna de som jag har gemensamma beröringspunkter med. De som kanske är helt olika mig och som jag kan föra vansinnigt spännande samtal med. Bara för att jag inte har deras ansikte, inte deras bakgrund eller … yrkesval.

Och så kommer den där dagen då man bestämmer sig för att träffas. Ansikte mot ansikte (för jag vägrar, i min tanke, att använda ordet ”irl” eftersom nätet och allt går ihop för mig, det är ju verklighet, in real life. För mig.) då tar vi vid där vi slutade. Ofta möter jag en människa som jag vet allt om men aldrig har tagit i hand. Och vi tar vid där vi slutade. Vi tar vid i den dialog vi hade på nätet. Där vi lärde känna varandra på ett sätt som aldrig hade varit möjligt ansikte mot ansikte. Om vi ens hade mött varandra.

Mina allra bästa vänner har jag mött genom de … s.k. … sociala medierna. Jag lärde känna Mona innan vi träffades. Jag lärde känna Lina, Ewa och Charlotte så också. Och jag kan garantera att jag aldrig någonsin hade träffat dessa människor utan mitt engagemang på nätet.

De ”nätverk” vi medvetet eller omedvetet skapar för oss själva, uppstår på olika arenor. Och nätverken, dess medlemmar och våra val, är inte beroende av på vilken plats vi möter varandra. Och ja, vi kan umgås med mängder av andra människor i de ”sociala medierna”. Det finns människor som inte kan, vill eller vågar gå ut på krogen, tacka ja till en inbjudan … men som lever ett rikt socialt liv på nätet. Vad är skillnaden? Mötet, ansikte mot ansikte … är det kriteriet för att det ska vara ”på riktigt”?

Det är dags att skrota uttrycken ”sociala medier” och ”irl”. Allt sker i livet vi har och med de val vi gör och genom de människor vi lär känna. Oavsett på vilken plats eller arena det sker.

En sväng till kungen också

Pratade med Hedgehog länge imorse medan jag nästan ljudlöst (bara för att jag hade fått en så fin hyrbil) gled fram i morgondimma på väg från Höganäs till Ängeholms flygplats.

- Det är lite mycket nu, och så ska jag ju träffa kungen imorgon också.

Det är World Child and Youth Forum och Hedgehog ska dit. Det ska pratas barns rättigheter och kanske någon kan ställa sig upp och fråga vem det är fel på och på vilket sätt vuxna (inte) tänker när en kille har tvingats gå igenom hela sin skoltid med trakasserier och mobbning?

Redan på lågstadiet började skolkamrater kalla pojken för en rad nedsättande tillmälen som ”neger”, ”nigger”, ”blatte”, ”negerjävel” och ”svartskalle”, enligt anmälarens händelsebeskrivning. Det fortsatte under mellanstadiet och var väl känt för i princip samtlig personal vid skolan.

Läs den sista meningen.

Och så läser vi en gång till.

”… var väl känt för i princip samtlig personal vid skolan.”

Det finns ingen ursäkt. Det finns inte ett enda ord som en enda av de vuxna kan komma dragandes med för att förklara att man tittat bort och helt skitit i en ung killes situation i en utsatt miljö där han inte kan komma undan. Han har/hade endast de vuxna att förlita sig till och de svek.

Det skadestånd som pojken får nu anser jag att de vuxna som vände bort blicken ska stå för. Var och en ur personliga fickor. Och så kan ni gå hem till pojken och hälsa på han och hans familj, se dem i ögonen och säga förlåt. Kanske de kan tänka sig att erbjuda en sorts förlåtelse. Hade det varit jag som var mamma till den pojken hade det varit högst tveksamt för det ni åsamkat killen kommer han att bära med sig genom hela livet. Jag frågar mig hur hans personlighet påverkats. Är han en empatisk människa nu tack vare er? En som kommer att ta ansvar? Sträva efter att lyckas? Blir han en person som kan älska andra och respektera andra? Vem blir han, tack vare er?

Så. När ni nu snackar barns rättigheter imorgon Hedgehog, kan du inte säga till kungen att det nog är bra med stora program och fantastiska forum. Men att det fan är hål i huvudet – fortfarande – på en del kommuner och deras skolchefer.

Coacher or not?

Jag har ägnat kvällen hos goda vänner. Med vin och mycket prat. Vi har pratat coacher. Behövs dom? Är vi så vilsna så att vi inte vet hur vi ska leva våra liv och därför behöver coacher för livet, kärleken, jobbet, barnen, dieten och motionen? Håller coacherna måttet eller rider de på vår våg av osäkerhet och endast därför existerar?

Jag lämnade trevliga och väldigt mysiga sällskapet när vi fortfarande inte hade kommit fram till ett svar som skulle tåla offentlighetens ljus.

Vi tar nog upp frågan nästa gång igen. Om vi inte bara skiter i det och går på Golden Hits istället.

Mina vänner

Jag har sovit nästan hela dagen. Gick upp runt 9, sprang en runda, gjorde ingenting fram till 11 när jag somnade igen. Jag tränar på att göra ingenting i helgen och det är förbannat svårt. Men det går. Lättast är typ att sova …

Innan någon av mina sömnpauser ringde det på dörren och jag fick ett paket levererat från lokala blomaffären. En av de jag svek lite igår, när jag ställde in middagen som var så länge planerad, hade skickat det här.

Tulpaner som jag alltid blir lite gråtmild av (för att de påminner om våren), hudkrämer som luktar gott, en pillerburk (står anti-stress på – taget, jag häller i mig rubbet), chokladpraliner och en tidning. Och på kortet har hon skrivit allt det där om att jag ska ta hand om mig själv, att jag ska skärpa mig och tänka på mig själv och vara snäll med mig själv.

Av en av de bästa väninnorna som av märkliga anledningar inte hade fått all info om att jag ställt in middagen, kom och ringde på dörren igår kväll när jag låg i en hög i sängen. Jag fick en kroppsbehandling av henne. Ja, inte där och då men sedan.

Och jag fick sms med så där många fina hälsningar om att jag ska varva ner och koppla av.

Jag gör det i helgen. Jag gör nämligen ingenting.

Säg hej hej

Mari Jungstedt skickar sms och tycker att jag ska skriva en kommentar på hennes gästblogg. Hon skriver hos 2,6 miljonersklubben och det här inlägget handlar om något som ingen av oss kommer undan.

Såklart jag gör.

Och du också :)

Man måste älska sociala medier

När jag skrev det här inlägget igår, strax efter att jag lämnat väninnan på hotellet, kunde jag inte för mitt liv ana vilken orkan det skulle riva upp. Visserligen vet jag om både dynamik och kraft och engagemang bland de jag följer på twitter, de som finns i min ”bubbla”, och när jag twittrade om inlägget igår kanske jag borde förstått.

Det spred sig med en absurd hastighet och mitt statistikprogram fick psykbryt och la av.

Runt 21.30 ringde Expressen och sa att de hade läst: – Det är svårt att undgå, ditt inlägg cirkulerar överallt. Tror du vi kan få prata med din väninna? Sent inatt fick jag ett sms från väninnan som skrev att hon hade pratat med journalisten.

Det hade förmodligen inte blivit så om jag inte hade haft de jag har i de sociala medierna. Att Boxer plötsligt säger att de gjort ett misstag och lovar rätta till saken (se kommentarer i detta inlägg) hade med all säkerhet inte dykt upp utan den storm som det här skapade i de sociala medierna. På internet. Och förmodligen finns nu också en chans för väninnan att varna för den värmedyna som utan anledning fattade eld.

Man måste älska internet. Man måste liksom älska de sociala medierna. Men först och främst – älska de människor som sitter vid tangentborden och som visar att det går att påverka. Om väninnan nu får en ursäkt och blir löst från sitt avtal med Boxer är det tack vare er. Om väninnan nu får varna andra för en värmedyna som riskerar att ett hem brinner upp är det tack vare alla som spred länkarna igår.