Jag har skrivit om Johanna förut och om hennes sjukdom. Kanske det var i samband med att yngsta dottern låg på sjukhus med lunginflammation för då skickade Johanna ett meddelande till mig på twitter och undrade om hon skulle skicka oss någonting för hon visste hur jobbigt det var att ligga där, att ha svårt att andas. För hennes del är det långt värre än en lunginflammation. Johanna har cystisk fibros och det botar man inte med antibiotika. Man botar det nästan inte alls faktiskt.
Vi lärde känna varandra så som vi som hänger på twitter säger att vi gör när vi skriver till någon fram och tillbaka. Snicksnackar om triviala saker och världsviktiga saker och på ett sätt bekantar oss mer eller mindre med en som tycker lika eller inte alls. En som vi aldrig hade snicksnackat med annars. En som vi förmodligen aldrig hade stött på annars.
Att twitter och nätets olika kommunikationskanaler har berikat mitt liv så till den grad att jag inte längre hittar ord som inte känns utslitna, vet de flesta. Men det är inte i första hand kanalerna som påverkat och ibland till och med förändrat mitt liv. Det har människor gjort.
Igår fyllde Johanna år. Förra veckan fick jag ett DM (ett personligt direktmeddelande på twitter, ses bara av den som skickar och den som får) av en av Johannas bästa vänner, Fredrick (som jag också lärt känna via twitter), som undrade om jag ville hänga med upp till Falun och gratulera Johanna. Det gick ju inte för att jag var borta på jobb men de var ett gäng som åkte. Och Johanna blev så lurad så lurad.
När Fredrick skrev att det var ”dags att förbereda det sista inför kvällens seminarium med processgruppen. Start kl. 18. Nu kör vi!” menade han någonting helt annat. Hur många de var som åkte vet jag inte. Men jag vet att det var Johannas vänner från twitter. Som hon lärt känna så där som man gör när man snicksnackar om oviktiga saker och livet och döden och sjukdomar som river sönder.
Imorse läste jag ikapp.
När Johanna skrev att hon skulle sova som en prinsessa borde klockan ha varit runt 3 på natten. Det var förmodligen strax efter det att bilarna började rulla tillbaka till Stockholm igen. Med Fredrick och Frisyren bland andra.
Helst hade jag velat vara med. Helst hade jag önskat att buketten jag skickade skulle ha innehållit syrener men eftersom nästan alla blomsterhandlare norr om Alvesta upplyste mig om att det inte fanns till ett lägre pris än 100:-/kvist fick hon en bukett med pioner och lövkojor och annat vackert som passar henne.
Hon kanske aldrig fått den där överraskningen igår kväll utan alla hon har lärt känna genom twitter och hon hade absolut inte fått den där blomsterkvasten om vi inte hade hittat på varandra genom twitter.
Det är inte twitter eller internet som på riktigt har förändrat mitt och många andras liv, det är de människor som vi letar upp, hittar, får eller tar kontakt med genom att använda nätet och alla kanaler där. Sådana som vi kanske aldrig hade hittat annars. Jag får ofta mail från människor som läst min bok eller som lyssnat på en föreläsning eller som bara vill kommentera någonting jag har skrivit. Oftast från kvinnor som känner sig ensamma.
Jag tror jag kände mig som jordens mest ensamma människa en gång och jag kommer ihåg när jag började skriva om det. Väldigt försiktigt, nästan skälvande. Någonstans sommaren 2005. Inte hade jag en aning om att jag skulle bli så oensam och få möta så ofattbart många generösa, varma, omtänksamma människor. Det är nästan nästan svårt att förstå.