Två fantastiska fester i helgen. Fantastiska. Jag har skrattat så mycket och funderar fortfarande på när jag var på sådana skitroliga tillställningar senast.

Idag är jag skitsjuk. Jag orkar inte tänka. Antingen är det ett virus eller så är jag bara för gammal för sådana här fantastiska helger.

Här är bilder från eventet på Bokia i lördags. Alla bilder är tagna av Jon Forsmark. Läs mer hos Skugge & Co!

Den här branschen är förmodligen lika rolig som andra branscher där det finns människor som inte känner sig så bekväma med sig själva så att de kan vara generösa mot andra och önska andra människor framgång. Också.

Efter en hel dag på mässgolvet (bortsett från någon timme då jag smet upp på rummet och sov en stund) åt jag middag med två goda vänner i branschen och vi bestämde oss för att dryfta alla våra samlade erfarenheter …

Förvånansvärt vad lika våra uppfattningar var.

På mina föreläsningar i skolor om självkänsla säger jag att ett sätt att komma på om man har dålig självkänsla eller inte är att kolla om man snackar skit om andra. Om man i en grupp försöker dra med sig andra och gör en person till åtlöje eller är allmänt elak genom att skitsnacka.

Vi vuxna ligger inte så långt ifrån samma definitionsverktyg. Det är hyfsat enkelt att se vem som bär runt på en inre osäkerhet, vem som blir din vän under förutsättning att du sålt några miljoner böcker men inte annars. Vem som måste springa efter den där superduperframgångsrika författaren och låtsas vara bästis bara för att få en del av det ljus som faller på någon annan. Och man blir inte alltigenom en person med stabil självkänsla bara för att man sålt en massa böcker. Alltid.

Jag småpratade med Pernilla Wahlgren uppe på Bonniers lilla vilohylla, hon har en kokbok som smygsläpps på mässan och jag kramade Zinat länge och hon sa att hon var lycklig, jag småpratade med Unni Drougge, höll om Elizabeth Gummesson, nickade åt Håkan Nesser, sa till Karin Adelsköld att hon såg oförskämt fräsch ut, tjoade på Mia Törnblom som tjoade tillbaka, fick bekanta mig med Annika R Malmberg och gapskratta med Sören Olsson.

Alla alldeles underbara generösa människor som liksom vet om att de föddes på samma klot som vi andra och som kan glädjas åt andras framgångar och sina egna. Som pratar med mig fastän jag inte sålt miljontals exemplar eller är världskänd utan för att man kan småprata när man hamnar i samma sällskap. Ändå.

Sedan finns det den andra sorten och åt dem kan nog bara mest le.

Imorse kom en påse frukost. Just när flickorna lämnat lägenheten i varsitt jättesprång. Inget för Nixon. Bara till mig. Allt från Rybaks juice.

Sedan jag gick på Svarta Lådans 10-veckorskur och med det gick ner nästan 10 kg har jag nog blivit mer into ägg än förut.

På twitter läste jag att Ica säljer kokta och skalade ägg strax intill färdiggjorda mackor och någon undrade vart världen var på väg. Lite åt rätt håll ändå, om man nu inte vill sätta i sig en macka för 35:- som mest består av bröd.

Igår kväll, runt 23.30, när jag kom hem från kontoret, gjorde jag frukostmuffins. På ägg och keso. Riktigt goda och perfekta mellanmål. Men möjligen bara någonting som jag kommer att äta upp. Just nu lagar jag till ägg i alla former men letar fortfarande efter de ägg som värpts av hönor som har det allra bäst. Någon gång ska jag ha egna höns. Och egna ägg.

På den bästa nagelsalongen som finns. Inget pretto, bara himla trevligt.

Jag och Nixon går till mitt kontor varje dag. Alldeles perfekt och lagom promenad för så korta ben. Som Nixon har.

Men jag är obotligt nyfiken. Jag har liksom tagit det till mig de senaste åren. Att jag är sjukt nyfiken. Jag har svårt att passera något som föder den snabba tanken: ”vad händer om jag gör så där?” Det kan vara vad som helst. Ofta handlar det om att jag tar nya vägar eller åker bussen åt andra hållet. Bara för att jag är nyfiken.

Idag tog vi en ny väg till kontoret. Jag tittade i nya skyltfönster och kom på nya saker jag ska göra och skriva. Nixon kissade på nya träd och nosade på främmande stolpar.

Men det blev långt. Sista biten fick jag släpa honom lätt. Som en personlig tränare: Kom igen nu! Du klarar det här!

Det tog ca 5 minuter innan han säckade ihop. Just precis på en plats och i ett läge som gör att jag inte kan röra mig eller rulla en millimeter på min stol. Har inte hjärta efter den marathonpromenaden. Men spännande var det.

Dottern ringde och grät. Jag visste redan men bara en bråkdel av katastrofen i Norge hade nått mig här i Italien. Dottern ringde och grät och sa att hon inte ville gå ut, inte ville lyssna på mer nyheter, inte kunde gå vidare med ett liv som handlade om att välja kläder till en träff med väninnan eller planera kommande helg.

Jag försöker förstå men inser snabbt att det inte är vad jag kan eller behöver eller klarar av att göra. Här i Italien är nyheten avlägsen. Strandlivet fortsätter som om ingenting har hänt. Jag fortsätter som om ingenting har hänt men är, som de flesta av oss, satt ur spel.

När livet stannar upp för att det helt upphör för unga människor, på tröskeln till livet, till världen som de skulle vara med och förändra.

Jag har lagt mitt manus åt sidan. Det går inte att få ihop i huvudet och jag fortsätter att gå runt här. Nästan som om ingenting har hänt.

Men för varje sund människa är det som om allt har hänt. Som om världen inte blir som den var förut.

Jag kan inte skriva när tankarna vandrar till de familjer som står i början av en oändlig sorg. Jag kan inte fortsätta som om ingenting har hänt när meningslöst våld, vansinnesvåld har drabbat så många. När en enda person någonstans klickat så oändligt fel, när en enda person med så många vansinniga tankar i sitt huvud orsakat så många ett liv som aldrig någonsin blir som förut.

Så vad gör jag?

Jag fortsätter. På mig ser det nästan ut som om ingenting har hänt. Men på insidan har allt hänt.

30 grader. Lite drygt. Vid Medelhavet.

Jag känner mig hel.

Min nya väska till vrakpris på rean igår! Hunden hade jag sedan tidigare.

… att jag inte kan få ur mig någonting de närmaste dagarna eftersom jag ska spela in mitt sommarprogram på Radio1 på torsdag kl. 16. Och blir det ett bra pratprogram så sänds det. Annars inte.

Jag känner ingen press.