Jag lever ensam ( … ) med mina två döttrar. Har så gjort sedan 2004.
Det har varit många olika faser. Kompisproblem, kärlekar, utekvällar, nattvandringar … kanske jag inte mer än sammanlagt ett par veckor, under tiden sedan 2004, vilat i någon egen tillvaro. Ro. Det som ska göras och ordnas måste göras och ordnas. Det har aldrig varit tal om annat.
Att inte ”orka” har aldrig funnits på min karta. Vad skulle jag ha att välja på? Att inte ”orka”? Allt går för att det måste gå. Det duger inte att sätta sig tillbaka och skita i allt ”bara” för att det är tungt, omöjligt, jobbigt, påfrestande. Om inte jag ”orkar” … vem skulle göra det istället? Om inte jag roddar med min firma så att den går så pass ihop så att jag har råd med lägenhet och liv … vem skulle göra det då?
På min UGL-kurs pressades jag en dag (det var onsdagen i den veckan) till att berätta om på vilket sätt jag skulle kunna tänka om jag inte agerade som jag gjorde nu, idag. Tänk om jag skulle inta en annan roll, tänk om jag skulle kunna förlita mig på andra runt omkring, tänk om jag skulle kunna kliva ner från den plats där jag måste3 ha kontroll, där jag behöver veta och förutse, där jag tycker att jag måste vara … stark.
Det var en onsdag och det var runt lunch när jag började gråta mitt i en grupp av människor jag aldrig tidigare hade träffat och som jag inte kände alls. Egentligen. Jag bad om att de inte skulle pressa mig att inta en annan roll, en annan attityd. Jag sa att jag måste hålla kvar vid min styrka. Inte släppa in en enda liten svaghet eller tveksam tanke. Jag måste klara av det liv jag lever. Jag kan inte vara ”svag” genom att erkänna att jag kan vara svag, tunn, liten … jag måste vara starkast.
En av våra handledare säger till mig … någonting som naglade sig fast, brände in och som fortfarande sitter kvar: ”Christina, du behöver någon att vara liten hos.”
Jag avfärdade det ganska snabbt till en början, viftade bort så som jag gör med problem som jag måste övervinna och finna en lösning på, sopade undan det precis som jag gör med svårigheter som jag alltid finner en utväg från. Men jag inser att det var alldeles sant och att han satte fingret på någonting som jag saknar.
Jag har ingen att vara liten hos. Och kanske det här inlägget är alltför personligt … men det har legat och gnagt hos mig under en lång tid nu. Lika länge som jag har letat i min oändligt vida vänskapskrets efter någon jag skulle kunna vara liten hos.
Jag har ingen axel jag kan luta mitt huvud mot när jag är ledsen. Jag har ingen jag kan ligga i knät hos när jag inte orkar längre. Jag har ingen jag kan berätta allt för när jag kommer hem efter en jättejobbig arbetsdag. Jag har ingen jag kan vila hos när jag behöver hämta kraft.
Jo, jag har mina döttrar, de är ljuset och styrkan och ryggraden och energin i mitt liv. Men jag kan inte lägga mina problem eller min lätta … eller tunga sorg … i deras knän. Det är inte så det ska vara. Barn ska inte ta hand om sina föräldrar.
Så … istället för den jag saknar, den axel jag kanske skulle behöva ibland, ser jag till att skjuta undan behovet. Jag ser till att vara så stadig, no matter what, så att jag inte behöver det skyddsnät eller den tröst jag nu förstår att jag faktiskt saknar. För vilka valmöjlgheter har jag annars? Att krascha? Nej det finns ju aldrig någonsin på kartan. Så alternativet är att fixa allt ändå. På bekostnad av att jag ibland kanske framstår som kaxig, framfusig, forcerande … stark … och utan ”behov” av andras stöd.
Det är sådan jag tror att jag måste vara för att klara mitt liv. Eftersom jag inte har en axel att luta mig emot, eftersom jag inte har någon som någonsin får veta hur liten jag vill känna mig ibland, hur svag jag ibland slås av att jag är.
Det blir en strategi som omedvetet formats av mig själv för att överleva. Och jag har inte tidigare sett den så tydligt som jag gjorde efter min UGL-kurs. Jag vet om den men jag har, idag, inte någon möjlighet att förändra någonting utan att riskera att tappa balansen. Kanske till och med ibland ramla.
Många tror att jag är sådan som jag känner att jag måste vara för att klara av det liv jag lever, det ansvar jag har. Men inuti, utan att jag helt vågar och KAN erkänna, skulle jag behöva en axel att luta mig emot. Jag skulle behöva någon som ibland var stark istället för mig. Någon som orkade när jag inte orkar. Någon som visste om vilka lösningar ett problem har när jag själv inte ser dem. Någon som bara kunde stryka över mitt hår och säga att det ordnar sig.
Men än så länge är det jag som måste fixa just det där. Det är jag som måste vara stark när jag inte orkar och jag som måste finna lösningarna på problem jag inte vet hur jag ska lösa och det är jag som måste klappa mig själv på kinden och säga att det ordnar sig.
Det kräver … och gör … att jag måste verkat … och vara stark och … ibland hård. Bara för att jag inte tror att jag klarar allt om jag tillåter mig själv att vara det motsatta.