Christina Stielli

Kategori ‘ träning ’

Ombyte, manusmöte och plastikoperation

Publicerad: 2011-08-15 - 14:34
Dela på:

Första träningspasset idag. Sandra tyckte vi skulle ”ta reda på” hur mycket jag försoffats i sommar. Det visade sig att det faktiskt inte alls var någon potatis på träningsgolvet! Bortsett från att min höft trasslar så mycket att jag börjar tröttna på den helt, var jag lika stark nu som innan jag tog sommarlov från min fantastiska PT.

Och jag har bytt springturen från strandpromenad i Italien till ungefär samma sak här i Stockholm. Springer förbi stadshuset där någon i helgen hade dragit ner en flaggstång.

Vi har bytt terassmiddagar i Italien mot samma sak här, nästan, lite kallare bara. Eller ganska mycket kallare. Jag och tjejerna och Nixon hade en av sommarens bästa kvällar i helgen.

Och jag har bytt promenaderna utefter havet till promenader i Vasaparken igen. Med Nixon som ska opereras på torsdag. Då blir det trattbilder för hela slanten. Passerar Sven-Harrys konstmuseum och slås av att det nog faktiskt är den vackraste byggnaden i Stockholm just nu.

Möte med förlaget på måndag. Det är dags att konkretisera nästa roman som jag påbörjade för ett tag sedan. Däremellan Nixons plastikoperation, frukost med vänninan som både krockat med sin bil och flugit flygplan med kändisar i sommar, fest på Lidingö, diskmaskinsservice, oro för dotter på Rhodos, möte om hemliga saker på Tara och lunch med übersnygga och kloka Elizabeth Gummesson. Det känns som om semestern tog slut för en liten stund.

Av Christina Stielli

Still going strong(er)

Publicerad: 2011-06-21 - 17:02
Dela på:

Tränar fortfarande och tränar på Takkei för att jag inte kan vara utan dem. Jag lägger pengarna jag inte lägger på en bil och som jag inte lägger på godis, krogkvällar och annat på min träning istället. Det är ett rent nöje att träna där. Med bästa Sandra.

Stången väger 15 kg ska tilläggas.

Och ryggmusklerna, konturerna, börjar skönjas.

Jag har fått bättre hållning och är, framförallt, starkare.

Nu är det sommaruppehåll … men jag har fått löfte om att få med mig en bunt träningsmoment som jag kan jobba med i solen i Italien.

Kategori: guld, takkei, träning
Av Christina Stielli

Hälsningar från din PT

Publicerad: 2011-05-16 - 17:31
Dela på:

Fatta bästa tränaren man har! Hon har till 100% fattat att jag faller hårt för smicker!

Kategori: takkei, träning
Av Christina Stielli

Avslut, smör och stjärnor

Publicerad: 2011-05-15 - 10:49
Dela på:

Jag var sist i raden av de som skulle fotograferas i fredags. Satt i ett hörn och kände mig till en början fantastiskt vältränad, smidig (de säger på Takkei att jag är det!), rörlig och … ja, snygg till och med.

Efter en stund har det mesta vält åt andra hållet. Jag känner mig fantastisk otränad, lika smidig som en 100-årig tall och som passerad bäst-före-datum för mycket länge sedan.

Nixon var med förstås. Och fick träffa Bigs som är lika gammal (läs: ung) som honom och då trodde några att det skulle gå jättebra och jag, som alltid är skeptisk till att det går bra mellan två hundkillar, trodde att det skulle skita sig.

Vilket det gjorde när Nixon blev överlycklig av att hitta rätt i all den päls han plötsligt fick möjlighet att utforska, visade sin glädje genom att hoppa likt en liten irriterande studsboll varpå Bigs fick nog och tog i från magen och morrade, dreglade lätt och sedan skällde ifrån så att både vi och fönsterrutorna darrade lite.

När jag ställer mig framför fotografen och Jennie och Frida har lämnat studion frågar han om jag kan dansa. Inte särskilt säger jag och känner hur fötterna växer fast i underlaget. Så undrar han om jag håller på med fitness och kan göra några moves. Då naglar jag fast mig i golvet och ler mitt finaste leende och säger att nope, han får helt enkelt fotografera mig som jag är. Och det gick jättebra och vi hade jätteroligt.

Och jag är fortfarande smått starstrucked av jag fick vara nära Jennie som jag första gången såg på en Bounce-föreställning någon gång i början av 90-talet. Hon var imponerande hela hon. Och så trevlig och rar att man bara ville ta hem henne.

Jag fotade de s.k. efterbilderna och Mats tyckte att det var sjukt bra resultat när han såg min mage som nästan helt försvunnit. När jag fick se bilderna såg jag hur jag ser ut. I träningskläderna från Svarta Lådan inser jag att jag faktiskt har blivit … mindre. Väck är (vad jag vet hittills, slutvägning på tisdag) har jag tappat 12 paket smör. Det känns helt okej.

Det börjar kännas i luften. Att det är slut med Svarta Lådan nu.

Av Christina Stielli

Så mycket bättre!

Publicerad: 2011-05-12 - 11:03
Dela på:

Jag har tränat på Takkei sedan den 9 mars (i utmaningen med Svarta Lådan sedan den 8 mars). Sammanlagt har det blivit 20 träningstillfällen. Vi har kört hårt, eller snarare, de har kört hårt med mig. Och det har gett resultat jag faktiskt inte har sett på mig själv tidigare. Inte så snabbt.

Idag körde jag med Sandra igen. Hon och hennes infernovarv har blivit lätt beroendeframkallande. Idag kl. 07 slog jag rekord i hennes infernovarv bara för att. Första gången jag piskades runt i hennes varv gjorde jag det på ca 9 minuter. NIO MINUTER? Jag funderar på om jag tog en fika mellan stationerna. Idag gick det snabbaste varvet på 2.41. Totalt tre varv klämde hon ur mig.

Men vi börjar med uppvärmning förstås, men här plockar man inte äpplen eller joggar på stället. Här går man plankan. På raka armar hela vägen ut från fötterna och längst bort och tillbaka igen. Yey. Femton gånger.

Efter den lilla promenaden värmer vi upp med att stå i plankläge och gå ner på armbågarna. Och upp igen. Och ner.

ASJOBBIGT och Sandra tjatar på att rumpan ska ner, att ryggen ska vara i linje med benen.

Och jag flämtar.

Min kropp ser annorlunda ut. Jag är starkare i benen, det har jag märkt. Och jag har fått synliga muskler runt axlar och armar. Lår har krympt i omfång och om Sandra sticker in fingrarna i magen kan hon känna att det sover några magrutor därinne.

Men inte fattade jag ändå … skillnaden.

Den här övningen … ytterst plågsam. Skittung. Herregud liksom. Första gången jag gjorde den här … eller gjorde och gjorde … det var en klar överdrift. Första gången orkade jag tre lyft. Sedan fick Sandra lyfta mig med händerna under min rygg och rumpa. Inte ens när jag böjde på benen gick det …

Men idag? Idag KLARADE JAG TIO LYFT! Utan att Sandra var där med ett enda finger!

Jag lyfte och lyfte och Sandra räknade och jag såg på Sandra över stången och jag tror hon såg min förvånade min när jag bara lyfte och lyfte. 10 x 3 gånger. Plättlätt (<— lätt överdrift). Och så skitkul!

Och så här slut är man efter ett tag. När hon kör varv på varv och klockar (!) mina vilopauser mellan varven. Och jag har så roligt att tiden försvinner.

Love u!

Kategori: guld, träning
Av Christina Stielli

Svarta Lådan … resultat efter dryga 6 veckor

Publicerad: 2011-04-28 - 11:58
Dela på:

Genom att äta kanongod mat, flera gånger om dagen och genom att aldrig vara hungrig eller sugen på någonting och genom att träna ca 3 ggr i veckan på Takkei har jag på dryga 6 veckor gått från 77,3 till 71,3 kg och tappat 10 cm runt lilla midjan.

Under tiden som gått har jag fått lov att köpa nya jeans och ett skärp. Nu är det snart dags att shoppa nya byxor igen … Vi har ca 4 veckor kvar!

Av Christina Stielli

När man går all in

Publicerad: 2011-04-27 - 11:39
Dela på:

Ibland är det tröttsamt att jag sällan hittar ett lagomläge. Ska jag göra någonting så går jag in med full kraft. Fyller bilen med högoktanigt bränsle och trycker gasen ner i mattan. Är det jag pysslar med roligt trycker jag gaspedalen genom mattan och inser efter en stund att det brinner någonstans.

Nu har jag tränat i rätt många dagar i rad och på Takkei idag upptäcktes allt. Andreas spände ögonen i mig och frågade om jag hade samma kraft i kroppen som förut varpå jag var tvungen att erkänna att det luktade bränt någonstans och … näe, det är nog lite väl utblandad saft i de här musklerna, sa jag. Och fick träningsförbud imorgon.

Morgontimmen ägnade vi åt sega övningar. Sådana där övningar som man måste nedprioritera andningen för att klara av. Alla tre muskelgrupper skulle köras igenom, den där typ I och så typ II och så lite typ IIx som är den lilla rara muskelgrupp som aktiveras när man ska explodera i en rörelse.

Vi körde mycket mage. Mycket rygg. Mycket rumpa och ben.

Nu är jag mycket trött.

Kategori: guld, träning, utmaningen
Av Christina Stielli

Fast i ett beroende

Publicerad: 2011-04-20 - 07:32
Dela på:

Jag började springa igen den 12 mars. Bara några dagar efter att jag dragit igång tillsammans med Svarta Lådan i utmaningen. Nu, en månad senare, är det mina löparrundor som jag planerar in först och klämmer in i kalendern innan jag planerar allt det andra.

Någonting som i allra högsta grad bidrar till att beroendet nu är komplett är att jag springer med Runkeeper. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig, triggas i ett lopp med andra men att jämföra sin egen utveckling (eller inte) är så roligt och spännande att jag går kan gå ut och springa bara av den anledningen.

Självklart har jag programmet (appen) i min iPhone när jag springer. Den hänger med, mäter obönhörligt min fart och sträcka. Och tid. När jag sprungit klart är jag snabb på att stoppa … allt för att inte få onödigt många minuter i onödan på min aktivitetslista. Fatta irritationen när jag på en runda sprang lättare än någonsin och redan efter 500 meter såg fram emot ett fantastiskt personligt rekord … och glömmer bort min Runkeeper när jag, strax innan målgång hemma, stannar och pratar bort 7 minuter (!) med en kompis. Allt medan min Runkeeper fortfarande tror att jag springer. Det blev inte mycket rekord heller. Snarare bottenrekord.

När rundan är avklarad och jag tryckt på stopp berättar min iPhone för Runkeeper på webben att jag är klar. Och allt läggs in i min personliga profil.

Mina rundor i mars

Aprilspringet. Varje aktivitet är klickbar för mer info.

När jag klickar på varje aktivitet/runda får jag veta vart jag sprang (karta), hur fort, på vilken tid och om det var något personligt rekord eller inte.

Jag tuggar på. Mitt beroende är påtagligt och mycket behagligt. Mycket tack vare Runkeeper tror jag.

Taggad: ,
Av Christina Stielli

Hoppsan!

Publicerad: 2011-04-02 - 09:02
Dela på:

En gång för väldigt många år sedan sprang jag 800 m och tyckte det absolut förmodligen var 5 mil. En annan gång för inte alltför länge sedan sprang jag 1 hel riktig mil på prick 60 minuter. Jag minns den dagen då jag klarade av det. Det var på ett gym i Täby och när jag var klar sprang jag till receptionen och bad att få låna telefonen och så ringde jag till min dåvarande man och flåsade. Han satt i möte och var måttligt intresserad av den prestationen just då.

Tack vare Svarta Lådan har jag börjat igen. För jag älskar verkligen att springa. Älskar. Tycker så väldigt mycket om. Mår bra av det, kan skratta högt, kan gråta för att jag bara måste. Det är en slags störtvågsmeditation.

Jag började springa en runda jag trivs med den 12 mars. Då sprang jag på 49 minuter, idag sprang jag min runda på 40 minuter. Och faktiskt, när jag började kändes det som om jag hade 100 mil framför mig. I höjd med stadshuset sa jag högt till mig själv: Hoppsan, det här gick ju riktigt enkelt.

Jag hatar att tävla mot andra om jag inte vet att jag i alla fall har en rimlig chans att vinna. Det säger nog en hel del om mig som person men inget jag tänker analysera själv. Att tävla mot mig själv däremot gör jag gärna, alltid. Jag vet ju att jag har en rimlig chans att vinna. Och det här RunKeeper som jag laddat ner på min iPhone är just nu halva nöjet med mina löprundor.

Min belöning för detta bestämde en enhällig enmansjury nu på morgonen får bli nya löparskor som ska inhandlas idag.

Kategori: guld, träning
Taggad:
Av Christina Stielli

Inferno

Publicerad: 2011-03-30 - 10:32
Dela på:

Jag kom till gymet kl. 08 imorse, med gråten i halsen. En dotter har fortfarande, efter så många år, ont i sin  nacke och det går inte bort, det går inte över, det blir inte bättre. Vi har provat allt och fann förvisso en sjukgymnast som hjälpt henne mycket men med hård press och hög takt i skolan måste dottern välja bort en del saker och sjukgymnasten åker ut till förmån för skolan.

Sandra fick ta hand om mig. Det gjorde hon med omtanke och silkesvantar.

Fyra övningar som ska köras med 10 repetitioner i snabb följd. Sedan vila (hon tar tid på min vila, inte för lång vila, inte för lång vila) och så på´t igen men nu med 8 repetitioner och så avslutningsvis, när man är halvt medvetslös, räcker det med 6 repetitioner.

Det ledsna hade gått över när jag åkte därifrån. Nu ska vi ta nya tag. För det är inte okej att gå runt och ha ont.

Av Christina Stielli
« Föregående