Hotellet vi bor på är inte belamrat med svenskar. Trots att man inte kan undkomma det faktum att man är ganska svensk själv har jag mindre lust att umgås med klasar och drivor av landsmän när jag är utomlands. Det slipper vi faktiskt här.
Ändå skulle den här viken inte vara vad den var utan alla turister. Allt är för oss. Och jag hör fler språk än vanligt på en solresa. Intill oss på stranden ligger en rysk familj på ena sidan. På andra sidan ligger en familj från någonstans i USA.
Men vi har inte undkommit de trevliga folket. Såna där familjer som man vill prata med. Två av dem har åkt hem. Kanske familjen från Småland läser det här. De åkte hem häromdagen. Dottern fick en spark i julklapp men det var onödigt att släpa med sig den hit. Den stod hemma och väntade. Familjen som gick upp tidigt en morgon för att följa med på utflykten ”Feed the monks” och som fick tillbringa den morgonen i ett tempel med munkar. Inte med apor. Som man hade trott.
Vi skrattade lika mycket som de skrattade.
Finaste familjen från Göteborg fick vi hänga med i några dagar. En av dagarna rullade havet i stora vågor. Vi skrattade så vi tjöt. Liksom en familj med guldkanter. Som man bara ville stoppa ner i resväskan och ta hem. I sådana lägen älskar jag facebook. Om inte annat så har flickorna kontakt med en av sönerna. Som är fotbollsspelare i elitserien ( … det heter fotbollsallsvenskan. Pucko.). Och till och med i landslaget. Honom ska vi ha koll på. Familjen ska vi träffa igen och kanske vi måste bli Gaisare.
Ikväll äter vi nyårsaftonsmiddag med trevligaste norska familjen. Kvinnan i familjen skickade ett mail och sa att bord var bokat till kl. 20.00. Yngsta dottern i min familj oroar sig för att inte förstå ett skvatt av kvällens samtal. Jag har lovat att översätta.
I badkläder inför sol och hav är vi alla lika. Inte många gånger blir första frågan vad personen i bikini eller badbrallor jobbar med. Man pratar om vattentemperatur och varför krabborna på stranden bildar så vackra mönster när de gräver sina hål.
Vem som helst kan dölja sig i en baddräkt.
Inte hade vi en aning om att sonen i den där familjen spelade i elitserien. Sedan när vi visste, hade vi tusen frågor. Inte hade jag en aning om att den vackra norska kvinnan är en norsk designer.
Igår när jag satt på stranden med skrivarbete för nästa roman kom en svensk kvinna fram till mig och frågade om jag hette Christina Stielli. Jag blev ställd, vet inte om jag fick mål i mun att ens svara innan hon fortsatte:
”Ja, jag har precis läst ut din bok, jag minns bilden från omslaget, det är du va? Det är en ära att träffa dig. Din bok var underbar. Underbar.”
Hon sa underbar två gånger och jag vinglade hem igen på cykeln.
Märkliga möten är möten man minns.