Kategori ‘ terracina ’

När jag inte skriver

Min spring”runda” löper utefter strandkanten på strandpromenaden där jag parerar de andra som springer och pensionärerna som hasar fram i den varma morgonsolen och alla de som är ute med sina hundar innan det blivit för varmt.

Imorse mötte jag en trött golden retriver. Han var ensam och stannade upp när jag kom flåsande. Såg på mig som om jag skulle stanna jag också. Han var gammal. Och mager. Ögonen kunde jag drunkna i. Det finns inte mycket jag kan göra. Hundarna här börjar få högre status än de haft tidigare.

Jag sprang vidare med en betydligt lägre entusiasm. Och så såg jag anslagen. På varje palm utefter strandpromenaden.

Ringde numret och tänkte att hunden blir räddad. Hade ingen aning om hur jag skulle förklara det hela. Lyckligtvis (?) svarade ingen. Cucciolo betyder valp fick jag reda på senare. Den hund jag mötte kunde inte passerat som valp. Jag hoppas att han får mat någonstans. Och en sovplats.

Med en eftersvettning utan gränser packar jag en sliten strandbag och tar min cykel de få meter som leder till havet. Utefter strandkanten finns mängder av etablissemang. På en rad av ca 3,5 km. Arrenden med solstolar och parasoll sida vid sida med de kommunala strandremsorna där man inte betalar för något annat än för den handduk man tar med sig för att ligga på.

Men jag betalar gärna för det här. Jag hänger på Beach Point. Ett klingande italiensk namn på havskantens bästa etablissemang.

… där jag börjar med en skummande, nästan gräddig cappuccino. Godare kan den inte smaka (hur kan det vara så stor skillnad på detsamma hemma i Sverige?? Eller är det min inbillning?). Som godis. Med kaffe. Och havsutsikt.

… beställer min lunch, som med en fantastisk fantasi varenda dag blir en grillad panini med prosciutto cotto och formaggio. Och varje dag blir jag hänförd över hur gott den smakar. Men det kan ju bero på havsutsikten …

Alla har särskilda platser. Jag ligger på plats 228. I rad nr 2 från havet räknat. På rad nr 1 ligger … ja, möjligen de som är stamgäster, de som är trogna, året runt liksom. Jag iakttar, år från år, hur bekanta ansikten antingen plötsligt fått ett parasoll på första raden. Eller som har halkat bakåt till tredje raden.

Igår tog jag en tur ner på stan. Shoppade loss i delikatessbutiken bland ostar, viner och korvar. Här kan jag gå, på några få kvadratmeter, länge länge. Om inte annat för att bara insupa dofterna av ricottaost, färsk parmesan av ett tiotal sorter och smaknyanser, salsicciakorvar och inlagda tomater.

Hey alla matskribenter och fotografer … ni har missat det här stället!

På väg hem oroar jag mig varje gång för mr Tupp som struttar runt utanför sin ägares tomt. Med hönorna i tätt led bakom. Jo, jag har påpekat saken en gång och fick det lugnande (?) beskedet att de gjorde så ibland. Så jag nöjer mig med det. Och även med mr Tupps galande varje morgon runt fyra-rycket. Han låter inte som en tupp. Kanske han är gammal. Han låter mer som en grind som inte vill gå upp. Men han lever. Det ser … och hör jag … varje dag.

På eftermiddag och kväll sitter jag på min balkong, i en mjuk bris i runt 28 grader. Och skriver. Och spanar. Mannen som sopar gatan har funnits på samma gata med samma (?) kvast i alla år. Jag tvivlar på att han är avlönad av kommunen. Samma nedmonterade barnvagn för den kartong han öser ner skräpet i. Samma hatt. Han sopar och pratar med grannar. Sopar och rensar. Det som slår mig är att det verkar som om han ser det som den viktigaste uppgiften någonsin. Ever. Han kommer nog aldrig att dö.

Han och mr Tupp kommer att finnas här för evigt. Det tror jag. Så måste det vara. Precis som havet och stranden och den där krämiga cappuccinon som smakar som godis.

Förälskad

Det är något med den här platsen.

Vänner jag tar hit ser inte det jag ser. Alltid. En del ser lite. Men jag ser allt.

Killarna/männen (jo, det finns inga kvinnor i de här grupperna vad jag har sett) som samlas tidigt lördag och söndag morgon, fullt utrustade/utklädda för en cykeltur på vägar utefter hav och över kullar på välsmorda hojar. Det är allvar. Ingen lek.

Maten. MATEN. Så enkel och så fullkomligt perfekt. Antipasta, grillade grönsaker, dränkt i vitlök eller inte. Färska grönsaker som smakar. Sött. Och så fisken. Och vinet. Och leenden. Och den där brisen i de 25 grader som råder runt 22.00.

Sanden. Sanden som man kan gå på innan klockan 12. Inte senare. Sanden som de små barnen skriker högt över när mamma eller pappa missar att bära, när barnen tar en egen tur på varm, solhet sand. Den där sanden jag vill ta med hem i en stor kasse så att jag kan stoppa ner tårna varje dag.

Morgnarna när pensionärerna gör sin gymnastik. Med tårna i havet och hälarna i sanden. Armar ut och upp och ner och sträck. Husmorsgymnastiken. Vi upprepar fyra till fem gånger. Sedan räcker det. Och jag tänker att det kanske är lättare att bli gammal här än där.

Man tar en powerwalk. Ålder spelar ingen som helst roll. Man går. Pensionärerna går. Fram och tillbaka på stranden. Sedan försvinner de. De fångar den bästa stunden på dagen.

Jag har varit här, till och från, sedan 1990. Mannen som är blind tror jag att jag har sett nästan lika många år. Förra året kom han på stranden, på sin morgonpromenad, med en svart labrador. Labben for med nosen. Upp och ner, höger och vänster. Det såg knepigt ut. Schäfern som varit mannens ledarhund så länge jag kan minnas var borta. Schäfern som gick med honom, spikrakt. Parerade barn, luftmadrasser, fotbollar. Utan en blick på någonting utom vägen som var bäst för den han hade ansvar för. Labradoren, den som tagit över, verkar ha lärt sig lite mer än han hade gjort förra året. Nu går nosen bara neråt. Inte åt sidorna. Och den blinde mannen går sin promenad, med labben, på morgonen och så samma sväng på eftermiddagen. Det blir ca 1 mil per dag.

När solen lämnat min balkong skriver jag. Det går förvånansvärt lätt med himlen som tak och vyn över bergen där molnen hänger sig kvar, där de fastnar, fångas upp. Jag glömmer tiden. När hundarna tystnar och de italienska koltrastarna (som är som våra fast på lyckopiller) lugnat sig förstår jag att det är dags att sova. Men det är svårt när man vill behålla dagen, inte låta tiden gå så fort.

Och min ”runda”. Antingen jag går eller springer de ca 7 km som strandpromenaden fram och tillbaka utgör. Men oavsett. Jag sätter mig alltid precis just här. Och spelar precis samma låt. Varje gång. De italienska damerna tar sina morgondopp. Någon håller sig i sjömärken för att inte tappa balansen. Några småpratar i timmar. Jag följer vågorna med blicken. Jag hämtar andan.

Jag vilar lite. Och ofta sitter jag där på balustraden och gråter. Bara för att jag är förälskad och för att jag måste lämna förr eller senare och för att jag inte vet hur framtiden ser ut och för att jag vet att jag vill så mycket och kanske inte vågar allt och för att jag alltid alltid saknar mina flickor när de inte är här med mig.

En av två

Döttrarna är här. Eller var. I alla fall båda tillsammans med mig i några dagar. Nu har en av dem åkt till Rom för att på egen hand gå runt i en av världens vackraste städer och njuta. Den andra sover. Ute är det 27 grader. Klockan är snart 8 och jag ska gå ner till Supermercaton och köpa bröd, lite philadelphiaost och juice.

Solen ligger på lägenheten på morgonen. Frukosten äter man inomhus, när eftermiddagen kommer är balkongen perfekt för en solvarm kropp. Och för att läsa. Och skriva. Jag börjar igen imorgon. Efter en veckas uppehåll i manusjobb. Imorgon åker sista dottern hem och jag blir själv igen.

Till dess håller jag mig här. Det går bra det också.

Skriver med vinden i ryggen och solen på fötterna

Det kan finnas en risk med att sitta och skriva på balkongen här. Jag blir liksom van vid takhöjden som är obegränsad, den ljumma vinden, solen som letar sig fram till mina fötter, trafiken nedanför som alltid är ett skådespel på något sätt. Och ibland, ljudet av vågorna från havet därborta.

Jag får helt enkelt ta den smällen i så fall.

Utefter min springtur på morgonen. Hibiskus som är större än någon annan jag sett.

Klockan var runt kvart över sju när jag tog den här imorse. Och redan 25 ljuvliga grader.

Med himmel för att skriva

Jag har uppkoppling stundtals. Känns inte som så viktigt som det gör hemma. Jag har ju havet här. Och allt det andra.

Igår cyklade jag ner till stan. Satte mig på baren på piazzan. Servitören kom ut med ett glas Prosecco och hälsade mig välkommen tillbaka.

Hemma är mina älsklingar. Åtminstone 2 av dem. Den tredje är på väg hem från Kos. För att packa om, förmodligen sova ut och sedan komma hit.