Amelia hade bloggträff i Västermalmsgallerian och jag såg min chans att ge bort boken till Maria Montazami. Och så ville jag faktiskt träffa henne. Jag tror hon har ett hjärta av guld och sällan har jag sett någon som så generöst bjuder på sig själv.
Innan startskottet hann jag fika med Krister och fråga om jag kunde hjälpa till med något. Krister och jag diskuterade storverk som han ska ta upp med Amelia Adamo nästa vecka.
Med ryggen mot kameran står Lotta. En alldeles unikt trevlig och ljuvlig kvinna och en fantastisk kollega, så himla bra att hon till och med fått ett viktigt stipendium. Tack Lotta för att jag fick crasha ert party!
Sedan var det dags att jaga ikapp Maria Montazami. Det är äldsta dottern här hemma som lärt mig uppskatta Maria genom tv-rutan. Kanske det är fejk, kanske det är på riktigt. Men frågan är om det finns något endaste ont i den människan? Och min bok, den måste jag väl ändå sticka i handen på en superkändis?
När Maria och hennes man kommer in på Västermalmsgallerian vänder sig varenda en om. Några killar i typ 20-årsåldern som sitter på ett café ropar och vinkar. Och Maria vänder sig om och vinkar tillbaka. Tack vare världens bästa Marie på Amelia, som inte bara är en j***l på wordpress och bloggar och min ständiga räddningsplanka när jag kör fast … hon är en oljad blixt och tar min mobil och börjar fota. Och ger sig inte förrän det blir riktigt bra.
Störst miss idag var att inte få en bild till bloggen på Karin. Men vi började prata så mycket att jag nog glömde bort det helt. Hon läste på baksidan av min bok (som hon förstås fick ett ex av hon också eftersom vi ju hänger på twitter och tjatar med varandra ibland) och log snett och sa att jo … den kunde nog definitivt passa henne.
Men bild eller inte, spelar roll, hon har ju en egen blogg och nu får det vara slut på Amelia-fokus och craschade partyn. Nästa gång ska Tara ha en bloggträff själva. Typ i Globen. Det är nya bloggare på ingång. Så vi blir i alla fall fler än två.