Kategori ‘ synpunkter ’

Idag skriver vi på SvD Brännpunkt

Läs min och Saras debattartikel här.

Tid kan aldrig vara en bristvara

Det finns 24 timmar på dygnet. Så är det för alla. I varje land och stad, i varenda samhällsklass och i varenda människas liv. 24 timmar på ett dygn.

Samma tid, samma himmel.

Tid kan aldrig vara en bristvara. Jag irriterar mig på det uttrycket. Tid finns. Det som finns i timmar det finns. Det råder inte brist på tid utan brist på förmåga, möjlighet, lust, vilja att fördela den tid jag har. Alltså samma som alla ALLA andra.

Utdrag ur en artikel i DN idag:

Synen på hur vi bäst använder tiden cementerar också hierarkin: Folk vill ha mer fritid, men inte på bekostnad av karriär.

– Ganska många av mina intervjupersoner skulle vilja gå ner i arbetstid, konstaterar Paul Fuehrer.

Men paradoxalt nog känner många sig stressade också när de får mer ledig tid, åtminstone i storstaden. Det beror på att ett liv i dag innehåller så stora valmöjligheter och lockelser.

– Det är något man oftast inte reflekterar över.

Fuehrer noterar att folk hamnar i paradoxer när de försöker balansera om fritid och arbetsliv. De som går ner i tid märker förstås att lönen stagnerar, de får mindre pengar och kan inte göra så mycket mer på sin lediga tid.

– Man vill ha både mer lön och mer tid. Många säger också att de skulle vilja ha färre valmöjligheter – samtidigt som man njuter av valmöjligheterna i en storstad.

Alltså. Det är så vansinnigt. För det första: ”Folk vill ha mer fritid, men inte på bekostnad av karriär.” Eh? Jo. Det är nog få som inte vill. Men det betyder inte att tid är en bristvara utan att man väljer att prioritera den tid man har. Gilla läget. Allt har ett pris.

För det andra: ”Men paradoxalt nog känner många sig stressade också när de får mer ledig tid, åtminstone i storstaden. Det beror på att ett liv i dag innehåller så stora valmöjligheter och lockelser.” Återigen, visst, det finns mycket att välja på men det är väl herregud inte tidsbrist? Det är väl snarare hos individen det ligger. Att skita i alla ”valmöjligheter och lockelser”? Jag tycker människan är konstig.

Vi fördelar den tid vi har som vi vill och måste göra. Många har arbeten som inte tillåter så mycket fritid. Lågavlönade med tuffa arbeten, ensamstående som jobbar dubbelt för att klara sig. Jag prioriterar min tid för att jag måste. Jag önskar att jag hade mer timmar på dygnet ibland, fler dagar i veckan för det är så mycket jag vill göra och hinna med. Bland annat ska jag läsa den studie som Paul Fuehrer gjort och som artikeln i DN på ett – förmodligen ganska taffligt och korthugget sätt – baseras på.

Ändå

Det var ändå 95% av de som röstade igår som inte vill se den politik SD står för. I den demokrati vi lyckligtvis har får alla människor rösta. Även om man har en snäv människosyn. Det krävs mer av oss nu. Att vi i varje liten sak och handling fattar och visar att alla är olika. Och att vi gillar det. Det är i det lilla, varje dag, som vi avgör.

Avund ett hinder för kvinnor

En av de författare jag håller högst och närmast både min huvudkudde och hjärta har skrivit en bok om avund och konkurrens mellan kvinnor. Jag begriper inte att vi inte pratar mer om det här problemet. För det är ett problem på många många ställen och i många många situationer, på flera företag än man vågar tro och inte minst i kvinnliga nätverk. Av just denna anledning har jag alltid föredragit att arbeta med en övervägande andel män och inte tvärtom. Jag har heller aldrig sökt mig till helt kvinnliga nätverk förrän alldeles nyligen. Jag har alltid föredragit raka rör och tydlig kommunikation. Någonting som jag generellt tycker att männen är bättre på än kvinnor. Att Marta Cullberg Weston nu skriver om avund och konkurrens mellan kvinnor gör mig lycklig och boken är redan beställd. Den behövs. Kanske hos varenda en av oss.

Som vanligt börjar man hos sig själv. Resten av den här korta listan (samt artikel i DN om Marta och boken) kan man läsa här.

Hantera din egen avund:

  • Inse att andras framgång inte förminskar dig.
  • Jämför dig med dig själv, inte med andra.
  • Försök se avunden som en spegel, som talar om något för dig om dig själv. Vad är det du längtar efter?
  • Fundera över vad du kan göra för att utveckla dig själv och din kapacitet. Vad har du som är speciellt?
  • Påminn dig själv om att du har all anledning att vara stolt över dig själv.
  • Lär dig stå ut med olikhet och försonas med det faktum att man inte är bäst jämt.
  • Beröm den person du är avundsjuk på. Det är ett bra sätt att bryta en negativ tankespiral.

Problemet för de flesta missunnsamma människor jag möter är tyvärr att man inte alls ser sin egen avundsjuka gentemot andra. Det finns nästan alltid en egenhändigt snickrad förklaring som inte sällan är allra mest generös och förlåtande mot en själv.

Har du människor i din närhet som är missunnsamma och avundsjuka … gör dig av med dem. Det finns ingenting som är mer omfattande i energiåtgång.

Mendurå (och jag) i Aftonbladet idag

Här. Och i papperstidningen.

Skit

Det här är den skiten jag ägnat större delen av dagen åt.

Allergier

Jag blir galen. Kanske jag är dum i huvudet men jag blir tokig. Jag får någon slags allergireaktion. Det kliar och stör mig.

Typ sån´t här:

- Jaha, du hyr städhjälp du, kan du inte torka din egen skit eller?

- Ja ja, det vet man ju hur singlar beter sig.

- Jag vet precis hur du tänker!

- Typiskt det här landet. Så jävla typiskt.

Just nu pågår en diskussion på twitter och jag sitter och kämpar med max 140 tecken per tweet för att få sagt det jag vill ha sagt. Ja, jag anlitar ett städföretag som kommer hit varannan vecka och städar lägenheten. Jag har valt bort annat för att få råd med det här för det betyder mycket för mig. Jag kan ägna mer tid på mitt företag och få saker att gå runt som det måste göra. Och ja, jag nyttjar det s.k. RUT-avdraget.

Men det är fult. Det är skämmigt och det är fasoner att göra så.

”Kan du inte torka din egen skit eller?”

Typ sådana kommentarer får jag på twitter.

Och jo, det kan jag. Jättebra. Jag väljer inte städföretag för att jag inte kan torka skit. Jag har torkat – och torkar – skit ganska ofta. Det ingår i livet om man är förälder och vanlig människa som skiter och lever och smutsar ner och spiller och som har en benägenhet att ibland få både magsjuka och diarré. Så jo, jag kan jag. Det är inte för att jag inte kan som jag anlitar städföretag. Inte för att jag inte vill heller. Utan för att jag gör den prioriteringen.

Nu kan man slänga in en evighetslång diskussion om att avdraget som heter RUT inte är rättvist och allt sådant och att dessa pengar kan användas till en mängd annat. Som färre barn i barngruppen på fritids och högre lön till lärare. Typ sånt.

Jo absolut.

Men nu finns avdraget och det möjliggör för mig att anlita städföretag. Det möjliggör också för ett företag att erbjuda dessa tjänster.

Idag pratade jag med kvinnan som driver det städföretag som jag anlitar. Hon har informerat sina 13 anställda att de inte kan vara helt säkra på fortsatt jobb efter valet i höst. Kanske hon måste lägga ner. Jag frågade en av kvinnorna vad hon skulle göra då. ”Jobba svart förstås”, sa hon.

Jag köper inte dessa tjänster för att jag är för fin eller för att jag är rik. Jag är för övrigt vare sig det ena eller det andra. Jag väljer att prioritera för att få en tillvaro som blir enklare för mig. Precis som vi gör med så många andra val. För att förenkla. Och jag vet inte hur länge jag har råd. Jag är inte bunden av något avtal. Det var en viktig förutsättning för mig.

Det komiska är att man i den allmänna diskussionen skiljer på RUT och ROT. Det är nämligen mindre fult att hyra en snickare för att lägga ett tak eller en rörmokare för att dra nya rör än vad det är att hyra tjänster från ett städföretag för att putsa fönster eller dammsuga (jag vet att det är olika skattetekniska lösningar på avdragen men det är inte det jag menar här när jag säger att det är olika).

Ja, det finns en miljon värderingar i detta. Var och en avgör. Som alltid. Jag har nyttjat både RUT och ROT. Jag beställer mat på internet till en hemkörningskostnad av 89:-/gång. Jag går på café ibland och ber om att få service. Ibland går jag till och med till kemtvätten. Och ber att de ska tvätta min fina blus mot betalning.

Det jag tycker är anmärkningsvärt är att det är en sådan debatt om RUT-avdraget (för hushållsnära tjänster) och att det inte råder en likadan diskussion om ROT-avdraget som berör hantverkare.

Nej, jag kan inte nytta ROT-avdraget. Jag har en hyreslägenhet. Jag kan inte någonstans någon gång nyttja det avdraget. Men jag kan nyttja RUT. Jag betalar netto ca 900:-/månad för den tjänsten. Och den är värd så mycket för mig. Jag väljer bort bio, restaurangbesök och annat. För att få den möjligheten. Hade jag haft en BR hade jag säkert nyttjat ROT. Men då hade diskussionerna nog inte blivit så intensiva.

Det är inte skitigare att städa än det är att göra något annat. Det ligger i betraktarens öga och alltför många betraktar städtjänsterna som skitgöra. Det gör inte jag.

Och jo. Diskussionen och debatten är mångfacetterad. Det finns en mängd olika sätt att se det här på. Det har jag full respekt för. Vad jag vänder mig emot är att man kategoriserar det som skitgöra. Det är – i mina ögon – så in i hoppsan galet.

Det finns inga kamphundar

Mats Odell. Vad har du dragit igång nu? Här är man borta ett tag och så brinner det i huvudet på en politiker som måste plocka mediapoäng på enklast möjliga sätt: ”Ja! Vi drar igång en debatt om kamphundar och förbud mot sådana. Det går folk igång på. En jäkla massa media på det.”

Jo, jo, grannländerna är ju förvisso redan där. Men det betyder inte att det är klokt.

En hund föds inte till ett vilddjur. En hund föds inte med instinkt att bita benet av barn eller öron av små pudlar. Den drivs till det av sin ledare. Och du kan få vilken hund som helst att göra sådant.

Min mamma haltar fram just nu för att hon blivit huggen i handen av en Jack Russel. Den var stressad. Helt naturligt. Men inte så skönt. Nu är inte det en jätterubrik: Äldre kvinna biten av en liten Jack Russel! Men hade Saion varit där … härlig rubrik, många lösnummer, ved på brasan: Äldre kvinna biten av kamphund!

Det är inte rasen i första hand. Det är hur vi fostrar våra hundar. Vilken typ av ledare en hund får och har.

Tar du hem en valp och börjar med att sparka den in under sängen, hetsa den med allehanda tillhyggen, stressa den, slå den. Då får du en hund som allra helst hugger. Snabbt. Den måste skydda sig, det är en instinkt. Får du däremot hem en valp som du sörjer för, tar om hand, leder tryggt och säkert så får du en sådan hund. Oavsett ras.

Att förbjuda en del hundraser är inte att komma tillrätta med problemet. Dessa hundar kommer att tas in i alla fall. Smugglas under vidriga omständigheter, få sina öron avklippta och fortsättningsvis gömmas i lägenheter och på bakgårdar. Kanske i skjul. För att tas fram på natten och slåss på i förväg uppgjorda platser. För det är inte fel på hundarna. Det är fel på de som går runt med hundarna i halvmeters koppel och försöker se tuffa ut.

Vi ser till att få de barn och de hundar och de vänner och det vi i övrigt förtjänar. Det är inte fel på hundarna, det är fel på oss.

Jag har en massa hundar i min närhet. En alldeles särskilt ljuvlig (ja, förutom min Chip då) och det är Saion. En Amstaff-Pitbull som tror att han är en Papillon med mankhöjd 25 cm typ. Alltså han tror att han är betydligt mindre än vad han är. Och smidigare. Han lägger sig gärna på rygg så att jag får klappa på magen. Han pussas hemskt gärna (det är då det kan bli problem eftersom han tror att han är en fjäderlätt liten gaselliknande vovve men det är han inte) och han vill inte gå ut när det regnar.

Saion har en husse som styr och som har fostrat honom med kärlek och omtanke och fast hand. Hade Saion som valp hamnat hos en person som fostrat honom med slag och hets mot andra djur och människor så hade Saion inte varit en hund som gärna pussades eller låg på rygg för att bli klappad.

Jag suckar bara när jag läser rubriker som: ”Kamphundar är vapen, vapen är förbjudet – förbjud kamphundar!” Det är en sådan flagrant inkompetens som ligger bakom så många formuleringar. Så många utspel från, i det här fallet, Mats Odell.

Det mest elementära felet är att hitta på en ny ras. Kamphund finns inte. Det är ingen ras. Det är en klantigt ihopkladdad sak som media står bakom. Lika klantigt av Mats Odell att använda uttrycket. Du kan träna vilken hund som helst till att slåss. Till att gå igång och försvara sig. Du kan stressa upp vilken hundras som helst så att den hugger blixtsnabbt. I både barn, pensionärer och små söta pudlar.

Vi kommer säkert runt problemet med idioter till hundägare om vi inför förbud. Kortsiktigt. Men vi blir inte av med problemet. Det är att se lika långt som till nästippen. Problemet kan om möjligt bli större istället.

Hellre styrmedel för vem som får avla på vad och under vilka omständigheter. Hellre kontroller på vem som köper en hund och obligatoriska introduktionskurser för nya hundägare. Och ett omgående omhändertagande av de hundar som far illa. I sådana fall borde det också vara tillåtet att koppla den f.d. ägaren med ett halvmeters kort koppel, ett halsband med nitar, kapa av öronen och låsa in vederbörande i ett skjul.

Läs SKKs (Svenska Kennelklubben) kommentar till Odells korkade utspel.

Korkade vuxna

Jag skrev ju om frilansare. Sådana som Cruella så klokt sammanfattade till: Ofta drabbas just ungdomar av omgivningens fostringsnit, eftersom kanske särskilt lite äldre personer redan har uppfattningen klar: Dagens ungdom har inte fostrats tillräckligt av dagens föräldrar! Blir en tjong åt bägge håll.

Yngsta dottern har under lång tid jagat sommarjobb. Hon är inte alls den som egentligen vågar kliva in i en butik eller på ett café och fråga. Hon drar sig en miljon gånger och så mår hon illa. Jag pushar och hejar och … pushar igen. Säger att det är inte farligt. In med dig.

I veckan gick hon in till en blomsteraffär i närheten av oss. Via en annan butiksinnehavare hade jag fått höra att kvinnan i den butiken eventuellt behövde folk. Så dottern skickades dit.

Sedan ringde hon och hade gråten i halsen. Och berättade hur ägarinnan snorkigt och med högst oförskämd ton meddelat att det hade hon verkligen inte och varifrån hade detta rykte kommit och det begriper väl vilken unge som helst att man inte söker extrajobb på det sättet och förresten har hon extrapersonal så det räcker.

Snyggt jobbat alla vuxna som bara bevisar att ni är så mycket kortare i rocken än vad ungdomarna är. Men det kanske är det som triggar igång er.

Frilans

Ibland stöter jag på de där frilansarna. De som har tagit sig an den Stora Uppgiften att uppfostra andra. De där som frilansar som oombedda rådgivare, poliser, väktare eller bara som allmänt suveräna mervetare.

Jag stöter på de här självutnämnda lite då och då. Ofta kryddar de sina kommentarer med en underliggande ton av ”du borde förstå bättre” eller ”har du verkligen inte tänkt längre?”.

Igår ringde dottern till mig när jag var ute. Hon berättade att vår hyresvärd ringt på dörren, tillsammans med sin fru, och när dottern öppnade höll han våra dörrnycklar i handen, dinglade lite med dem, höjde ögonbrynen och smackade med tungan samtidigt som han skakade lite på huvudet. Frun kopierade sin man och dottern tog nycklarna, sa tack och förlåt och stängde dörren.

Varför gör människor så? Vad är syftet?

Kan det vara att verkligen försäkra sig om att personen framför en förstår sitt misstag? Kan det vara för att man med sin huvudknyck eller sitt smackande vill sända vibrationer genom golv och vägg för att personen man har framför sig ska säga: ”Ja-haa, nu först förstår jag. Tack snälla.”

Inte bara i dörren dyker de upp. De finns lite varstans som sagt. De där människorna som kanske önskar att de var någon annanstans i livet än där de befinner sig just nu. De där småfolket som ser som sin uppgift att uppfostra sin omgivning, lära ut vett och sans till de mindre vetande.

Det som fascinerar mig näst mest är att detta folk står förundrade (och ibland irriterade) över att personen ifråga inte begriper. Och så vägrar de se att kommunikation är en dialog. En väg som går åt två håll. Fram och tillbaka. Och att man behöver framföra något till någon på ett sätt som denne någon har förmåga att ta till sig (om man nu vill uppfostra det folk på jorden som är förtappade). Man kan till och med låta bli ibland. Hålla tyst och knipa igen. Eller framföra något på ett sätt som kanske lättare faller i god jord. Utan att lägga till utropstecken, smackningar och huvudskakningar.