Christina Stielli

Kategori ‘ synpunkter ’

Om en pojke som hamnat så snett

Publicerad: 2011-08-19 - 10:30
Dela på:

Allt händer på en dag. Inte nog med att vännens 18-åring har blivit sämre på semesterorten (men han ska kunna ta sig hem idag med planerad flight kl. 12.00), igår opererades lilla Nixon för pigmentös keratit och när jag strax innan dess stod med ett ben i duschen ringde TV4 och frågade om en intervju.

Jag skyndade till veterinären med Nixon, in med honom där, småsprang hem, kastade in allt som inte ska synas i ett välstädat hem och i en tv-ruta, i dotterns rum och stängde dörren och strök en skjorta, målade till lite i ansiktet och försökte fokusera på vad som skulle sägas.

Jag fick, i matsalen hemma, sagt allt jag tyckte var angeläget och viktigt i frågan om varför inte en enda vuxen (uppenbarligen) reagerat på de bilder pojken som nu häktats för bomben i Sköndal, lagt ut på olika sidor på nätet under mer än ett år. Bilder där han poserar med sina hemmagjorda bomber, filmer där han visar hur han spränger dem.

Ärligt talat är jag inte förvånad, samtidigt som det i allra högsta grad är förvånande. I intervjun, som kraftigt klipptes ner (förstås), menar jag att föräldrar måste ha ett ansvar för sina barn oavsett på vilken arena de rör sig och det är så viktigt att skapa ett förtroende med dem så att de känner att de kan och vågar komma och berätta om en kille som verkar tagit sitt intresse för pyroteknik alldeles för långt. Det är ungarnas skyldighet att berätta för en vuxen om någonting inte verkar rätt, och det kan de flesta avgöra, och det är den vuxnes skyldighet att agera med den informationen.

Jag hoppas mycket i just det här fallet. Att flickans händer blir helt återställda. Jag hoppas att pojken får hjälp eftersom han uppenbarligen och bevisligen kommer från en familj där det kanske är tunnsått med den varan. Jag hoppas att ungar som i olika forum ser att något är snett kan våga berätta för en vuxen. Och jag hoppas hoppas inte att någon gjort det med den här killen, att någon faktiskt berättat för en vuxen … som sedan inte gjorde något åt saken.

I över ett år har bilder och filmer legat ute på en kille som så uppenbart är snett ute. Jag kan på ett sätt dra en suck av lättnad över att man fick grepp om honom nu, och inte senare, när han redan hunnit ha ihjäl någon eller några.

Länk till nyhetsinslaget.

Kategori: media, synpunkter
Taggad:
Av Christina Stielli

De tog sig igenom skiten

Publicerad: 2011-04-20 - 13:16
Dela på:

Jag var i alla fall med i skolrådet. Och i en dotters klass var jag klassmamma från år 2 till år 9. Den enda viktiga anledningen var att jag ville ha kontroll på den tillvaro döttrarna hade i skolan, personligen lära känna skolledare och lärare. Min viktigaste anledning var att skapa möjligheten att påverka.

Nu har båda snart gått igenom skolan. Min systers tre söner likaså. Vi sa det till varandra för en tid sedan. TACK och lov att de klarade sig. Tack och lov att man inte har en till som ska igenom allt igen.

Alla våra sammanlagt fem barn studsade av lycka till skolstarten var och en för sig en gång. När de gick ut grundskolan drog vi vid olika tillfällen en lång djup suck av lättnad. En av alla dessa fem var mobbad och trakasserad från 3an. En annan av dessa fem hade en lärare som trakasserade klassen. En annan hade sådana kompisproblem så magen vände sig varje dag. Ytterligare en av dessa våra fem hade ett schema som inte tillät att man duschade efter idrotten. Detta blev ett dilemma då idrottsläraren vägrade sluta tidigare och krävde obligatorisk dusch för alla samtidigt som nästa lektions lärare vägrade acceptera sen ankomst. Stressen var total. Några av de fem ungdomar vi har gemensamt fick äta sin lunch på 18 minuter strax innan 11 ett par dagar i veckan.

De studsade ut från 9an. Men inte så mycket av lycka som av lättnad. Jag och syster torkade svetten ur pannan och sa tack och lov. De är ändå hyfsat helskinnade.

Nej, den som var trakasserad under 6 år fick inget stöd av skolan och vägrade också inblandning av föräldrar då det skulle göra saken värre. Det fanns det tydliga bevis på så moment 22 infann sig och barnet sa att det fick lov att gå.

Nej, schemat och kommunikationen mellan lärarna blev inte bättre trots att jag stod och stampade hos rektorn. Och en av de fem barnen fick av sina föräldrar ett ok på att prickar för sen ankomst kom i klungor. Hellre det än tokstress. Att äta lunch 10.50 gick inte att ändra på heller. Det måste ju passa alla.

Den trakasserande läraren som sa till en invandrarkille att han skulle springa hem till sin container eller som sa till en flicka i 7an att hennes bröst var så små att man behövde pincett och som sa till en annan flicka som höll i en flaska Pucko att locket till den flaskan skulle passa som namnskylt på henne … han fick vara kvar, trots att varenda kommentar skrevs upp av klassen och togs upp i skolråd framför en rodnande rektor som menade att läraren ju ändå inte ville någon illa.

Den skolgång mina döttrar har haft var förenad med respekt och varmt, intresserat lärande under de första åren. Då när varje lärare såg varje elevs enskilda behov och individ. När intresset för de olika barnen och lärandet fanns hos läraren. Sånt man märkte när läraren ringde och sa att det vore bra om ni lär er dotter att det är ok att färglägga så att det kommer lite färg utanför linjerna. ”Jag vill bara göra er uppmärksamma på det, hon är lite för noga och högpresterande, då det är bra att lära sig slarva också.”

Det engagemanget och det intresset försvann på den vägen vi sedan tog till den andra skolbyggnaden. Den man började i när det var dags för årskurs 6. Där var det mesta dött och det som fortfarande levde knappt ryckte lite lätt i någon dödskramp. Bara det inte uppstod situationer som inkräktade på den skola merparten av lärarna började i på 70-talet. Bara ingen unge stack ut från mängden. Bara vi slapp problem och envisa föräldrar.

Nu mullrar det på olika ställen. Aftonbladets spännande #skolgranskning och #skollyftet som ett antal erfarna pedagoger står bakom. Jag läser under rubriken skolgranskning om alla ”avslöjanden” och lyfter knappt på ögonbrynen. Det enda jag tänker är att jag kanske borde ha gjort mer. Då. För det är mycket som måste klaffa för att ett litet barn ska orka igenom 9 år. Bland mycket annat krävs föräldrar som aldrig någonsin ger sig och är redo att slåss för varenda unge. Nu, med den debatt som många hjälps åt att blåsa igång, vill jag tro att det faktiskt, på riktigt, kan bli bättre för alla barn i skolan. För varenda en som måste gå dit varje dag.

De flesta av våra fem barn har valt att ta med sig de fina minnena från skolan. Bästa vänner och skolresan och soarén. Men sammantaget säger jag och syster att det var för väl att de tog sig igenom skiten.

Vår bror har barn som börjat skolan nu och de är virvellyckliga med nya ryggsäckar och fina pennor. Vi ser på i något slags vemod. Och tänker bara en enda sak. Hoppas att de klarar sig.

Kategori: familj, guld, skit, synpunkter
Av Christina Stielli

När man gillar olika

Publicerad: 2011-03-30 - 07:16
Dela på:

I den här bloggen blir det inte många diskussioner. Det beror förmodligen på att jag sällan bloggar om sådant som kan skapa diskussioner. Det jag bloggar om här är ganska harmlöst. Det kanske får bli ändring på det för jag inser att det är långt mer stimulerande med en så konstruktiv dialog som uppstod nu senast än mycket annat. Samtidigt tar det mer av min tid, mer av mitt fokus. För jag tänker och vänder och försöker förstå de olika åsikterna för kanske jag kan lära mig något. Kanske jag kan använda bloggen för att, med hjälp av den dialog som kan ske, faktiskt kan utmana mig själv och utvecklas?

Det blev en mindre storm efter mitt inlägg om Olle. Jag har läst och funderat. Jag har funderat över på vilket sätt vi deltar i dialogen och hur viktigt det är för många av oss att få en annan att tycka som just jag gör.

Det som slår mig är att de som deltar i kommentarsfältet skiljer på mig som person och mina uppfattningar (utom någon som valde att kalla mig för plattnacke för att jag tyckte olika). Det gör mig glad. Alltför många mail och kommentarer jag får där man gärna vill drämma till med personangrepp, hävda att jag är dum i huvudet tack vare en åsikt jag har. Jag gör själv så, innan jag hinner bita mig i tungan och förstå att det är skillnad. Att olika åsikter kan ligga i ett samtal som inte har som målsättning att få den andre att tycka lika utan som har som mål att förstå en annan persons åsikt.

Den enda som ställde frågan (som jag själv skulle vilja vara den första att bemöta en annan åsikt med) ”Hur tänker du nu?” var Mymlan på twitter.

Någon tyckte att jag tänkte lite snett, någon tyckte att jag skulle sluta när jag beskrev hur jag tänkte. En annan skrev att det var bra att vi hade olika syn på saken, någon tyckte att jag visade på en skrämmande brist på förståelse och att jag skulle sansa mig och en annan person tyckte att jag skulle ta ansvar för mitt inlägg och inte dribbla bort sakfrågan.

Att ”sluta” och ”sansa” sig är svårt. Det ligger i en annan individs uppfattning huruvida jag slutar eller sansar mig. Att dribbla bort sakfrågan har aldrig varit mitt syfte (det kan uppfattas som om man gör det när man svarar på olika kommentarer och låter diskussionen spreta tack vare detta) och jag undrar på samma gång … vad var egentligen min sakfråga?

Jag tyckte att media inte någonstans ifrågasatte killarnas vårdslöshet. Tonen blev, för mig, att det var synd om killarna och där dog varje vinkel eller krok.

Jag tycker att en 12-åring kan ta ansvar. Är man 12 år får man lov att cykla på trafikerade gator. I mina ögon blev det för mycket ”stackars”. Thats it.

Vad jag inte ville var att lägga skulden över det som inträffade på killarna. Det var helt fel av mig. Länsstyrelsen och polisen fattade beslut som ingen kunde råda över eller rå för. I alla fall ingen av killarna. Det var klantigt av mig att formulera mig så.

Jag stöter ofta på en slags respektlöshet för natur och djur. Något jag ibland mår fysiskt illa av. Jag försöker att inte följa det som händer i västra Sverige, där en våg av tortyr mot hästar pågår. Jag försöker att undvika bilder på en svan som några tonårskillar satt en vikt runt halsen på varpå svanen välter upp och ner i vattnet och drunknar. Det här har i sak ingenting att göra med vad som hände i Funäsdalen men hela historien tangerade för mig en respektlöshet jag ibland finner tröstlös. Någon skrev i samband med mitt blogginlägg: Det finns gott om björnar i området. Ja, just så. Där kan jag faktiskt inte – hur mycket jag än önskar – hitta ett skydd för att inte bry mig om på vilket sätt vi ibland värderar det vi har omkring oss.

Essa och Sam gav mig en större bild av allt som hände. Tack. Så självklart var det inte killarnas fel. Ingens fel. För det var en olycka. Men då kan jag ändå inte tänka skit samma eftersom jag är av den uppfattningen att respekt kommer i två körriktningar och att ett gäng killar kunde ha respekterat givna ”regler” för att undvika, om inte annat, skador. Men som någon annan skrev ”killar är killar” och jag tror tjejer är tjejer också.

Någonting kan jag lära mig varje dag. Och jag ska påminna mig själv om att, när någon har en annan åsikt än den jag har, alltid börja med att fråga: Hur tänker du nu? För någonstans kan man kanske till och med lära sig något av den andre.

.

Kategori: synpunkter
Av Christina Stielli

Finns det så korkade människor?

Publicerad: 2011-03-07 - 08:35
Dela på:

Jag upphör aldrig att bli förvånad över människor som binder sin hund utanför affären. Jag slutar aldrig att bli förbannad på samma typ av korkat folk. I området där jag bor är jag en lätt hopplös person som, när en hund sitter utanför butiken, stannar hos den tills matte eller husse kommer ut. Har jag bråttom går jag in och frågar med hyfsat hög röst vem som bundit sin hund därute.

Ännu mer förvånad blir jag när husse eller matte visar sig vara direkt ointelligenta och säger: Ja vadårå?

Ja vadårå? Låser du huset eller lägenheten när du går hemifrån? Har du lås på din cykel (som i de flesta fall är värd en tiondel av vad hunden kostade att köpa)? Vad tänker du med?

Hundar stjäls. Och de stjäls inte av gamla söta tanter som tar hem dem och matar med sju sorters kakor och låter vovven sova på en kudde med virkat överdrag. Hundar stjäls av (ännu mer korkade) människor som använder din lilla skrutt, din familjemedlem och den lilla älsklingen i slagsmål. Som använder den som lockbete, byte i en kamp där man ”tränat” hundar till saker de inte från början ens har lust till.

Du vill inte se såna filmer. Hur hundar tränas till att ha ihjäl varandra. Tro mig. Det är bilder som sitter på näthinnan i evighet. Men om du binder din hund utanför butiken så borde en sådan filmvisning vara obligatorisk.

Idag såg jag ett par som parkerade sin barnvagn utanför ett café och gick in. Ja, jo, man ”ser” ju barnet så att man kan vara där på studs om den lilla börjar gråta eller vill upp. Men du har förmodligen inte en chans om det kommer någon och på mindre än en sekund river upp barnet och kastar sig in i en bil som står och väntar.

Och hunden? Ja, det är ytterst ytterst få hundar (om någon) som inte följer med vem som helst. Det finns ju koppel att ta tag i och alla hundar i hela världen går igång på korv eller köttbullar. Fast ibland behövs inte det heller. Det finns ligor som jobbar i par, en lossar kopplet och en kör upp med en bil, öppnar bakluckan och visslar glatt. Det är många hundar som hoppat in i en bil på det sättet. Medan korkade matte eller husse köper tomater.

Det går att undvika. Jag har mött så många som menar att de har inte tid, och oj oj, det går inte att lämna den lilla ensam hemma stackare.

Allt går.

Utom då att få tillbaka en stulen hund.

Kategori: skit, synpunkter
Av Christina Stielli

Underbara fantastiska ”kamphundar”

Publicerad: 2011-03-02 - 07:52
Dela på:

Läs!

Kategori: guld, synpunkter
Av Christina Stielli

Livsfarligt

Publicerad: 2011-02-21 - 07:08
Dela på:

Jag halkade på den här isfläcken ett par veckor innan jul. Vänster armbåge fick sig en kyss och den kyssen sitter fortfarande kvar och värken har blivit värre.

Det gröna är soptunnor. Längst till vänster i bild är gallret man går på för att komma ner på asfalten som tunnorna står på men den frusna lilla sjön ligger i vägen. Du måste över den blankpolerade isen och det var där jag slant innan jul. Huvudet dängde i järngallret. En viss elasticitet måste gallret bjudit på för huvudet klarade sig bra. I alla fall har ingen kommenterat att jag efter fallet skulle ha blivit värre än vad jag redan är.

Nu googlar jag på vilka skyldigheter hyresvärden och fastighetsägaren har. Jag begriper inte att det inte sandas när det inte går att salta. Att det på något sätt inte görs någonting för att fläcken ska försvinna eller bli säkrare att gå på.

Armen måste undersökas, det kostar ingenting men sedan får vi se. Jag har ont när armen är rak, när jag böjer den och jag kan inte bära väskor med vänsterhanen.

Jag har nämnt det förut men det tål att sägas igen. Den här årstiden är det allra värsta jag vet ever. Det är en plåga, på många sätt, under alltför många månader per år.

Kategori: skit, synpunkter
Av Christina Stielli

Kan det vara skördetid helt enkelt?

Publicerad: 2011-01-25 - 13:33
Dela på:

Den här historien om Birro som rullas upp i stycke efter stycke på nätet är både ytterst tröttsam och spännande att följa. Jag har inget behov av att vädra min åsikt. Det är så många andra som gör men vad jag inte har förstått och inte vågat fråga är om det inte ligger en del i det där: Det man sår får man skörda (möjligen var det min morfar som sa det en gång. Han var pastor och väldigt stor och bestämd.).

Jag har aldrig någonsin upplevt Marcus Birro som en person som aldrig beter sig på ett sådant sätt som han nu är upprörd över att andra gör men jag har inte vågat ifrågasätta (ja, jag är en mes), kanske jag bara fått allt om bakfoten liksom.

Men nu rullas det upp. Och det enda jag skriver om det här blir med en länk till Nakna sanningen.

Tror nästan att mina föreläsningar om respekt och annat tjafs, de jag håller på skolor för ungdomar, skulle kunna platsa i vilken åldersgrupp som helst. Som morfar sa: Det man sår får man skörda. Gäller än och kommer att gälla i ett par hundratusen år till skulle jag tro.

Kategori: svammel, synpunkter
Av Christina Stielli

Vem snackar mest skit?

Publicerad: 2011-01-24 - 12:37
Dela på:

Jag är hyfsat låg idag, ja, under hela helgen har det varit lite bottennapp. Det är ”för mycket” skit runt omkring och kanske är jag mer hudlös än annars. Men å andra sidan, kanske jag bara är lyhörd.

Jag föreläser ofta på skolor. Jag står framför hundratals ungdomar och så pratar jag om respekt och om vad man bör tänka på när man lever delar av sitt liv på nätet. Precis samma saker som man bör tänka på när man lever delar av sitt liv i det som kallas ”verklighet”.

Det blir många diskussioner om var gränserna går och vad som är okej att skriva och lägga ut för att inte såra andra människor. För att inte kränka andra. Och för att behålla en respekt för sig själv. Inte minst.

Jag ångar på och pratar och åker vidare till nästa grupp ungdomar. Ångar på och pratar varmt om det jag tror på: respekten för andra människor, andra liv och upplevelser. Respekten för sig själv.

En av de punkter jag tar upp är skitsnack. Vem som helst skulle kunna registrera och notera vad som händer när jag säger att de som snackar skit är de som har en hyfsat otränad självkänsla.

I vissa grupper händer väldigt mycket. Jag kan direkt se vilka som är skitsnackarna på skolan. Jag kan ganska bums se vilka som vet vilka skitsnackarna är. Rätt ofta kan jag se rodnade ansikten och flackande blickar. Många slår ner blicken i golvet och tjejer och killar vrider på sig i stolarna, tittar upp i tak och åt sidan. Pillar med en tråd på en tröja. För jag stannar inte vid ett sådant konstaterande. Jag fortsätter att gräva i fenomenet. Och det kan bli outhärdligt för ingen vill vara ”skitsnackaren” eller ”mobbaren”. Ingen vill! Och jag reflekterar över att det nog är så ändå … att det finns gott i oss alla och att vi någonstans vet vad som är rätt och fel.

Den som pratar skit om andra är väldigt osäker på sig själv och sitt eget värde. Att snacka skit står i proportion till vad du tycker om dig själv. Det krävs inte så höga studielån för att förstå det. Och den unge som snackar skit om andra kan vara en potentiell regelrätt och utstuderad mobbare. Står det riktigt illa till går det ännu längre. Den som hånar och regelbundet gör andra ledsna genom att skitsnacka behöver hjälp. Vägledning som denne inte har haft eller fått.

När jag står där och eldar på och har min show och pratar om det jag anser vara livsviktigt, går jag vidare till nätet. Och hey, det är inte så stor skillnad.

Jag kan ibland till och med säga: ”Yey! Bra att mobbningen flyttat ut på nätet. Äntligen.”

För äntligen syns ”fenomenet”. Äntligen blottläggs de ungar som bär på hål i själen och tror att lösningen för ett starkare ego, en bättre självkänsla, kommer av att man trampar på andra. Ja, äntligen. För nu kan vi föräldrar se vad som händer. Nu har vi en möjlighet att agera.

När jag var ”unge” förekom precis samma trakasserier som det gör nu. Ingenting har i grunden förändrats. Det är ”bara” det att vi har fått andra kommunikationskanaler. Lapparna som bytte ägare i korridoren och gick från en till en annan är inte längre lappar mellan två personer som kanske blev tio personer när dagen var slut. Nu är ”lapparna” uppdateringar på facebook som på fyra sekunder kan nå tusen människor. Genomslaget blir – självklart – tyngre. Större. Förödande.

Samtidigt har vi vuxna en möjlighet att SE vad som händer om vi bara orkar kolla. Lappen i korridoren när jag var ”unge” kunde knölas ihop och kastas. En kommentar till någon i en korridor löstes upp av luft och rasten som följde och den som trakasserades tog kanske inte upp saken vid middagsbordet samma kväll. Men nu har vi bevis. Nu har vi vuxna helt andra möjligheter. Nu kan vi faktiskt göra skillnad! Men då krävs det att vi reagerar och inte i den formen att vi skriver långa (!) texter om hur fasansfullt det är och ack och ve detta internet som föder detta hat … utan verkligen reagerar. Och tar tag i de individer som är ute och snedseglar. Men oftast möter jag föräldrar och vuxna som vill att jag med min föreläsning ska ”fixa problemet”.

Allt nog och medan … ungar växer upp och blir vuxna. Nu debatteras det s.k. ”näthatet” och ett mer korkat ord för något som alltid funnits har jag inte upptäckt tidigare. ”Näthat” är inget nytt fenomen. Det är människor och individer som sitter vid ett tangentbord och agerar som de alltid gjort eller velat göra. Värderingarna följer de kommunikationskanaler som står till vårt förfogande. Skillnaden nu är att alla kan se. OCH att det vi skriver, säger och tycker måste läggas in i en ekvation av något slag. Tidigare, då, när jag var ”unge” gällde: 1 kommentar x 10 mottagare (med lappar eller kommentarer i en korridor på skolan) Nu gäller 1 kommentar x 10 mottagare x 400 vänner på facebook eller 1 kommentar x 60 000 läsare av en blogg. Skillnaden är stor. Genomslagskraften är enorm. Men ”fenomenet” är gammalt.

Vad jag fascineras över är dubbelmoralen hos oss vuxna. Den som gör att jag ibland måste fippla med orden i mina föreläsningar. För å ena sidan står vi och gormar om hur hemskt det är att våra barn snackar så mycket skit om varandra på nätet och å andra sidan går vi med i gruppen som tycker att en röst på en lyktstolpe är bättre än en röst på Mona Sahlin.

Vad tror vi? Att det är två skilda spelplaner? Att det finns ett gäng regler för vuxna och ett annat register med regler för våra barn?

Några av de som var mest drivande i det som hände i Bjästa var vuxna. Vuxna som deltog i att skapa grupperingar mot och för någon annan. På en ort där jag föreläste fick jag höra att det största problemet på skolan var ett par föräldrar som stövlade in och anklagade ungar för både det ena och det andra och därtill gödde det skitsnack som redan pågick.

Det här inlägget (om du nu har orkat hela vägen hit …) känns lite förlegat. Ibland blir jag trött när jag ser hur vi vuxna inte beter oss ett dugg bättre än de barn vi klagar på . Ibland känns det hopplöst.

Nästa vecka ska jag prata inför tre stora grupper om ”nätmobbning” bland annat. Jag ska säga det då, att ungarna inte ska tro att de är ensamma om att hålla på med sånt. Det finns ett gäng vuxna som går före och visar vägen. Tyvärr.

Uppdaterat: Jocke gör mig uppmärksam på att jag missat en väsentlig del och jag sitter och undrar varför jag inte uttrycker mig tydligare i att nätet är möjligheter, tillgångar, en kommunikationskanal för alla … men jag kommer bara fram till att det måste vara för att det är så självklart för mig. Eller så är det för att jag är en kratta på att förklara.

För självklart, det är möjligheter vi står inför när mobbningen flyttar ut på nätet och som jag skriver; att vi har en möjlighet att agera. Och att det är samma individer som sitter vid ett tangentbord eller står i en port och kommunicerar. Det är bara enklare att uttrycka sig på nätet och därmed, självklart underförstått, också enklare att faktiskt riva tag i sådant som är snett.

Av Christina Stielli

Det är helt okej att slå sitt barn

Publicerad: 2011-01-20 - 17:17
Dela på:

Men begriper vi inte vad vi gör? Vad är det för dubbelmoral vi håller på med och hur mycket kan vi falla i respektlöshet mot barn? Vad tror vi att vi kan förvänta oss för barn om vi fortsätter på det här sättet? Hur länge kommer vi att hålla på med hycklerier när vi skriver fint att barn är lika mycket värda som vuxna och ska behandlas med respekt.

Jag stannar av på jobbet när nyheterna berättar om en pappa som fått sin dom mildrad. Han åtalades, och fälldes, för att ha misshandlat sin 14-åriga dotter. Han (enligt mamman som var vittne och enligt 14-åriga flickan som berättat) … slog hennes huvud mot vasken så att det blödde, tog stryptag och slog henne med en toffel i ansiktet (Metro). Fälls i tingsrätten till 6 månaders fängelse, överklagar till Hovrätten som mildrar straffet.

Enligt hovrätten var mannen frustrerad och tappade kontrollen när flickan enligt rätten uppträdde trotsigt och aggressivt.

Läs gärna en gång till:

Enligt hovrätten var mannen frustrerad och tappade kontrollen när flickan enligt rätten uppträdde trotsigt och aggressivt.

Detta är alltså att anses som förmildrande. VEM FAN BLIR INTE FRUSTRERAD ÖVER EN TONÅRING SOM UPPTRÄDER TROTSIGT OCH AGGRESSIVT?

Det är väl vår förbannade skyldighet som vuxen att 1. hantera en tonåring som är trotsig och aggressiv. Välkommen till livet. Gå en kurs, prata med en terapeut, räkna till 10, act your age men det är din skyldighet att hantera UTAN att banka barnet i vasken eller slå henne med en toffel! Och 2. följa lagen.

Jag visste inte att lagen har ett förbehåll. Jag hade ingen aning om att lagen MOT barnaga innehåller textraden: Aga är helt okej om din unge säger emot dig och uppträder trotsigt och ilsket.

VAD ÄNDA IN I HETASTE HELVETE?

Ja jag är jättearg. Väldigt väldigt arg.

—-

Update: Nu har jag mailat BO. Jag måste få det här förklarat för mig så att jag kan svara på frågor när jag står på föreläsningar inför hundratals ungdomar och pratar om respekt.

Kategori: skit, synpunkter
Av Christina Stielli

Åldersgräns för att blogga?

Publicerad: 2010-12-09 - 14:17
Dela på:

Nu tar 3-åringarna klivet ut på nätet. Jag tycker det är fantastiskt. Det finns massor av saker att göra där, massor av lek och lär och aktiviteter. Allt är bäst i lagom dos så gå inte igång på att jag skulle förorda nätet för en 3-åring som tappar all verklighetsförankring och därtill får sociala problem.

Däremot tycker jag inte att en 3-åring ska ha en blogg eller hänga på facebook.

Jag tycker faktiskt inte att barn behöver facebook innan de är runt 12 år. Jag tycker också att det kan krävas en vuxen bakom ryggen om man startar en blogg när man är jätteliten (ja, man är jätteliten när man är 12 år).  Närvaro på facebook och en egen blogg innan dess är väl helt okej men varför? Behövs det verkligen? Barn upp till ca 12 år håller sig i mångt och mycket på msn och har den som en viktig kommunikationskanal. Men en blogg och facebook kräver så mycket mer än ”bara” en chatt med kompisar. Plötsligt kan man få en otrevlig kommentar i sin blogg och försöka hantera det. Plötsligt kanske till och med den berömda blogghatarvågen slår in och så ska man hantera den . Man behöver inte ens ha skrivit något kontroversiellt, det finns troll som går igång ändå. Och risken att en 10-åring inte mår jättebra är stor när det på facebook ganska snabbt handlar om vem som har flest kompisar.

Tids nog kommer man ut i de ”sociala medierna” och vissa gör det tidigare än andra. Chloé Schutermans blogg har skapat en massa snack. Allra bäst tycker jag att Marcus Dunberg sammanfattar allt. Det verkar vara en väl regisserad mammashow. Alex Schulman säger också rätt kloka saker.

Men inte behöver det vara åldersgränser. Det verkar korkat. Men en stor medvetenhet hos föräldrarna vad barnet får/kan/riskerar möta på nätet. Och en dialog om hur man vill uppfattas och på vilket sätt det man skriver kan tolkas av andra människor. För när du väl skriver på en blogg eller lägger ut en bild på en blogg eller på facebook, så kan det faktiskt … aldrig göras ogjort.

Du blir avklädd och exponerad och ”allmän” egendom för vem som helst kan tycka vad som helst. Om dig. Och sitter man som liten och inser att man inte har så många kompisar som de andra i klassen har, man kanske till och med inte får svar på sina förfrågningar, då kan det vara svårt att härda ut om man inte fått lite skinn på näsan.

Tids nog finns tid för allt. Man behöver inte göra allt på en gång.

Kategori: synpunkter
Av Christina Stielli
« Föregående