Kategori ‘ svarta lådan ’

Före och efter Svarta Lådans utmaning

H-e-r-r-e-g-u-d.

Fortfarande i chock (mest över den gräsliga före-bilden) kan jag inte skriva mer men allt finns självklart redovisat på Svarta Lådan. Hela jag. Avklädd och oretuscherad. Den nakna sanningen kan man säga.

Och så mina resultat förstås. Och mina åsikter om Svarta Lådans utmaning!

Nu är det slut

Invägning på Svarta Lådan idag kl. 09. Jag lätt (läs: sjukt) stressad och Ia, som mäter mig, lika lugn och cool som vanligt.

10 veckor har gett resultat och jag är nöjd. Glad för att det nog är det bästa jag har fått vara med om på länge. Lycklig för att hela utmaningen fått mig att skapa en liten distans till allt jobb jag jämt jämt har. Upprymd och så himla nöjd med att jag lärt mig äta rätt och till på köpet minskat en del i omfång och vikt.

Jag vägde 77,4 kg när vi började. Nu väger jag 69,6.
Min midja mätte 100 cm när vi började, nu mäter den 89 cm.
Fettprocenten uppgick till 26,2% när vi startade, nu är jag nere på 19,9%.

Tack alla på Svarta Lådan! Det känns tomt och ensamt utan mina frysväskor och sms. Det känns läskigt att på egen hand nu hålla sig kvar i samma tempo, samma lagom stora portioner. Men det har gått två dagar och jag klarar det ganska bra tycker jag. Sms har jag ordnat själv så jag har min egen mat- och sovklocka. När jag vant mig av vid lådorna kanske jag slutar packa ner min förlagade lunch och middag och mellanmål i egna burkar och ställer på samma hylla i kylen där mina svarta lådor stod. Jag blir nog normal snart. Men jag kommer aldrig att glömma bort hur jag ska äta.

Avslut, smör och stjärnor

Jag var sist i raden av de som skulle fotograferas i fredags. Satt i ett hörn och kände mig till en början fantastiskt vältränad, smidig (de säger på Takkei att jag är det!), rörlig och … ja, snygg till och med.

Efter en stund har det mesta vält åt andra hållet. Jag känner mig fantastisk otränad, lika smidig som en 100-årig tall och som passerad bäst-före-datum för mycket länge sedan.

Nixon var med förstås. Och fick träffa Bigs som är lika gammal (läs: ung) som honom och då trodde några att det skulle gå jättebra och jag, som alltid är skeptisk till att det går bra mellan två hundkillar, trodde att det skulle skita sig.

Vilket det gjorde när Nixon blev överlycklig av att hitta rätt i all den päls han plötsligt fick möjlighet att utforska, visade sin glädje genom att hoppa likt en liten irriterande studsboll varpå Bigs fick nog och tog i från magen och morrade, dreglade lätt och sedan skällde ifrån så att både vi och fönsterrutorna darrade lite.

När jag ställer mig framför fotografen och Jennie och Frida har lämnat studion frågar han om jag kan dansa. Inte särskilt säger jag och känner hur fötterna växer fast i underlaget. Så undrar han om jag håller på med fitness och kan göra några moves. Då naglar jag fast mig i golvet och ler mitt finaste leende och säger att nope, han får helt enkelt fotografera mig som jag är. Och det gick jättebra och vi hade jätteroligt.

Och jag är fortfarande smått starstrucked av jag fick vara nära Jennie som jag första gången såg på en Bounce-föreställning någon gång i början av 90-talet. Hon var imponerande hela hon. Och så trevlig och rar att man bara ville ta hem henne.

Jag fotade de s.k. efterbilderna och Mats tyckte att det var sjukt bra resultat när han såg min mage som nästan helt försvunnit. När jag fick se bilderna såg jag hur jag ser ut. I träningskläderna från Svarta Lådan inser jag att jag faktiskt har blivit … mindre. Väck är (vad jag vet hittills, slutvägning på tisdag) har jag tappat 12 paket smör. Det känns helt okej.

Det börjar kännas i luften. Att det är slut med Svarta Lådan nu.

Snart är det slut på det här

Det var ett tag sedan jag fick haka på utmaningen på Svarta Lådan. På fredag är det slut. Slutvägning, fotografering och hej då. Tiden har gått så fort. Det kommer att bli tomt och ensam ska jag liksom köra vidare på samma spår.

Jag mår fantastiskt bra i kroppen. Jag kan fortfarande inte känna tröttheten som jag snart har glömt bort att jag kände innan jag började äta mer … rätt. Jag har en bättre hållning, jag har inte ont i ryggen och jag är starkare i ben och armar. Till detta har jag gått ner (vad jag vet hittills) 6 kg och tappat bort 10 cm runt midjan och fettprocenten har minskat med 5%.

Så det är ju klart att jag fortsätter. Både med träningen och med sättet jag äter på nu. Svarta Lådan har lärt mig att äta rätt och det är mer värt än både kilo och centimetrar. Faktiskt. Takkei har lärt mig träna rätt opch för första gången på väldigt länge tycker jag att träning är riktigt kul.

Det här kan vara det bästa jag har fått göra för mig själv de senaste 10 åren.

Hej och hejdå

Vem som helst som har stora barn vet hur skönt det är att bara kunna vara borta. Vem som helst vet hur svårt det är att åka.

”Behöver ni ingen som lagar maten liksom?”

Ja ja. Jag har gjort det här hundratals gånger och de klarar sig utmärkt men det är ju ändå … samma sak varje gång. Hur man letar efter en anledning, en suck, ett ”men mamma …?”.

Så är det dödstyst. Bara två ljuvliga ungar som säger ”JA, mamma, vad skönt för dig, åk!” En är sjuk och en ska jobba.

”Behöver ni ingen som lagar maten liksom?”

I en röd stuga intill sånt här ska jag sitta och skriva. Och när jag inte skriver ska jag och Nixon sola. Eller sova middag. Och så ska jag äta ur mina (snart) sista lådor.

Då var det bestämt.

Jag åker bort imorgon bitti. Och skriver på min bok.

Hej då Stockholm

Jag och mina lådor åker till Göteborg. Tre timmar på tåget med helt ostörd skrivtid.

De här gröna bönorna är absolut godast men jag har ingen aning om vad de heter. Måste kolla sedan.

I Göteborg tar jag in på hotell vid havet. Måtte tåget komma fram innan solen går ner. Imorgon bitti lämnar jag hotellet innan det blivit riktigt ljust och lär inte komma hem innan solen packar ihop och går hem. Nästa dag är det samma tidiga morgon och då åker jag hem.

Men bara vetskapen om att jag sover intill havet är tillräcklig för att jag ska njuta.

Svarta Lådan … resultat efter dryga 6 veckor

Genom att äta kanongod mat, flera gånger om dagen och genom att aldrig vara hungrig eller sugen på någonting och genom att träna ca 3 ggr i veckan på Takkei har jag på dryga 6 veckor gått från 77,3 till 71,3 kg och tappat 10 cm runt lilla midjan.

Under tiden som gått har jag fått lov att köpa nya jeans och ett skärp. Nu är det snart dags att shoppa nya byxor igen … Vi har ca 4 veckor kvar!

(Svarta) frågelådan

Under tiden med Svarta Lådan, som snart går mot sitt slut och som då kommer att innebära att jag måste laga all min mat själv igen (herregud, jag har kanske glömt allt ..), har jag fått lite mail med frågor. Rubbet redovisas här:

1. Varför den där råkosten (sallad) till lunch och middag? Varför inte sallad i form av … isbergssallad etc.
Isbergssallad, tomat, gurka (de vanligaste grönsakerna) innehåller ca 90 % vatten. Om man då ska komma upp i ett vettigt näringsvärde så skulle vi behöva leverera en tunna gurka – minst, till varje person varje dag. Lite grovt kan man väl säga att ju mer du måste tugga, desto bättre innehåll har grönsaken.

2. Hur många gram väger din lunch resp middag? Kött- och fiskrätterna väger ca 150-180 gram.
Grytor väger ca 230 . Salladen väger ca 100 g. Dock är det ju näringsinnehållet vi beräknar så därför är vikten relativt ointressant. 100 g morötter har ju inte samma innehåll som 100 g ost…

3. Varför inte mer grönsaker och frukt?
Grönsaker är det ju en hel del – speciellt i råkosten. Men frukt är vi sparsamma med då vi under leveransperioden vill hålla sockerintaget nere. (Även Fruktsocker). Frukt innehåller förvisso bra vitaminer men näringsmässigt kan du lika gärna dricka ett glas vatten med fruktsocker i. Dock finns en del frukt i tex mellanmålen samt att det följer med en frukt för varje dag. Att komma upp i en bra proteinmängd är dock en av våra viktigaste byggstenar. Många gör ofta felet att överfokusera på frukt och grönt. Ett exempel är alla sallader som äts till lunch. De är till hälften fyllda med isbergssallad (=vatten), tomat (=vatten) och gurka (=vatten). Ovanpå kanske du tar lite bulgur eller pasta (=kolhydrater). Högst upp ligger fem små kycklingbitar som topping (=protein) och över detta häller du en dressing (=fett, kolhydrater). Summan av kardemumman blir att du fått en extremt näringsfattig måltid och istället för att vara nyttig har du inte gett kroppen alls vad den behöver.

4. Kan man inte äta frukt som mellanmål??
Se svaret ovan. Näringsmässigt är det ett glas vatten och lite fruktsocker så det ger dig egentligen ingenting att äta frukt till mellis. Ät något matigt i mindre format istället.

5. Om jag ska välja en bra kolhydrat … ska jag ta quinoa, bulgur eller couscous?
Quinoa är det som är nyttigast men att äta sunt innebär också att äta varierat så en bra variation är egentligen bättre än att alltid välja samma sak, även om det råkar vara det som är nyttigast.

Allt klokt levererat av Ia på Svarta Lådan.

Glad svarta påsklådan!

Jag saknar ingenting i matväg. Fortfarande hög på mina svarta lådor och idag kom påskleveransen och man måste ju säga att de tänkt till.

Jodå. Ett påskägg i leveransen och jag hade inga förhoppningar (?) om godis utan tuggade i mig det som bjöds.

Skärtorsdagens första mellanmål var apelisn- och rödlökssallad. Spånnande smaker. Minst sagt. Och vackert.

Menyn för påskhelgen (och de lådor jag tar med till syster och släktträffen på påskafton) domineras ändå av lite typ påskmat. Jag missar i alla fall inte laxen!

Och inte äggen heller.

Det blir en glad påsk!

Fast i ett beroende

Jag började springa igen den 12 mars. Bara några dagar efter att jag dragit igång tillsammans med Svarta Lådan i utmaningen. Nu, en månad senare, är det mina löparrundor som jag planerar in först och klämmer in i kalendern innan jag planerar allt det andra.

Någonting som i allra högsta grad bidrar till att beroendet nu är komplett är att jag springer med Runkeeper. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig, triggas i ett lopp med andra men att jämföra sin egen utveckling (eller inte) är så roligt och spännande att jag går kan gå ut och springa bara av den anledningen.

Självklart har jag programmet (appen) i min iPhone när jag springer. Den hänger med, mäter obönhörligt min fart och sträcka. Och tid. När jag sprungit klart är jag snabb på att stoppa … allt för att inte få onödigt många minuter i onödan på min aktivitetslista. Fatta irritationen när jag på en runda sprang lättare än någonsin och redan efter 500 meter såg fram emot ett fantastiskt personligt rekord … och glömmer bort min Runkeeper när jag, strax innan målgång hemma, stannar och pratar bort 7 minuter (!) med en kompis. Allt medan min Runkeeper fortfarande tror att jag springer. Det blev inte mycket rekord heller. Snarare bottenrekord.

När rundan är avklarad och jag tryckt på stopp berättar min iPhone för Runkeeper på webben att jag är klar. Och allt läggs in i min personliga profil.

Mina rundor i mars

Aprilspringet. Varje aktivitet är klickbar för mer info.

När jag klickar på varje aktivitet/runda får jag veta vart jag sprang (karta), hur fort, på vilken tid och om det var något personligt rekord eller inte.

Jag tuggar på. Mitt beroende är påtagligt och mycket behagligt. Mycket tack vare Runkeeper tror jag.