Jag sitter och skriver. Det blir en annan roman, en annan historia. Jag dras till att berätta historier med människor som med olika bakgrunder möts. Frivilligt eller inte. Planerat eller oplanerat.
Jag tror alla om gott till dess att motsatsen bevisas. Jag blir sällan ovän med folk, det finns ofta en anledning till att någon beter sig som han eller hon gör i just den stunden då vi möts. Min ilska i möten med andra människor kan däremot blomma färgstarkt om jag inte upplever respekt i mötet, lyhördhet, en sorts millimeterskymt av empati och väldigt vanlig vänlighet.
I min nya bok kan inte alla vara goda. Alla var inte fantastiskt snälla i min första roman heller men kanske det onda, det svarta, det vi inte vill förstå, det vi som är hyfsat vanliga med en hyfsat vanlig barndom och uppväxt drar efter andan inför … kanske det kommer att ta större plats i den nya berättelsen. Mina vänner verkar ta sig sådana friheter. Jo. De jag skriver om är, oavsett grad av elakhet och svärta, mina vänner. Jag tror att det måste finnas en sympati för det mest ondsekfulla för att kunna beskriva det på ett bra sätt.
Jag behöver ta fram en samhörighet med den person vars handlingar jag beskriver. Vars handlingar och tankar och personlighet ligger så långt ifrån mig som den individ och människa jag är.
När jag låter två av de personer som jag just nu umgås mycket med, få ta form och kontur i min berättelse så händer det saker. De agerar som de gör för att de har en bakgrund som format dem till det de är idag. Och jag känner … sympati för de obehagliga personer de blir i min berättelse.
Så. Gör det här inlägget mig själv mycket klokare? När jag sitter i en stuga långt bort från det som kan kallas stadspuls, stress och ständig tillgänglighet … och skriver och undrar vad det är för fel på mig som kan sympatisera med ett monster?
Troligen inte. Troligen blir du inte klokare du som läser det här heller …
Men under de timmar jag sitter och skriver, endast med avbrott för toalettbesök och något att äta och dricka, så undrar jag om jag faktiskt då bär på någonting ondskefullt inuti. Eller om det springer ur just sympati. Eftersom jag fortfarande vägrar att tro att en enda människa i världen föds ond. Eftersom jag vägrar sluta tro på att vi formas av det liv vi väljer eller tvingas till. Den omsorg vi får eller inte får när vi är barn. Den empati och tröst vi möter. Eller inte möter.