En dotter är i Kitzbühl med sin pappa. Första tecknet på att hon inte låg i gipsvagga kom sent igår kväll:
Allt är superbra, är röd som en tomat, inga brutna ben, vi har det fantastiskt här. Legat i en solstol efter lunchen och råkade somna utan solkräm så det gick sådär. Puss!
Denna dotter vill alltid vara brun men har lärt sig respektera solen (jo, faktiskt, vanligtvis i alla fall) genom att aldrig gå runt utan solkräm. Jag påminde henne och triggade istället igång hennes oro och fick ägna ett tiotal sms därefter åt att försäkra henne om att hon inte utvecklat hudcancer på en halvtimme. Men ändå. Aldrig ut i solen utan 30 i spf. Skrev jag. Hela dagen? undrade hon. Japp, sa jag och funderade i två sekunder på varför män tror att de är födda med läderhud som inte behöver solkräm, om det är en generationsfråga för män och om den äldre generationen män inte snart behöver begripa att det inte är fjompigt att smörja in sig.
På gatorna runt mitt område i stan på gatan där vi bor promenerar en man jag lärt känna lite just för att vi rör oss på samma gator, tar ett glas vin på samma bar om sommaren och står vid samma trafikljus och väntar på grön gubbe. Han promenerar runt med sin hund om dagarna för han är pensionär och att tyda av korta samtal, inte en person det går någon nöd på.
Han är alltid brun. Och jag undrar om han är en sådan där välförsedd pensionär som har ett hus i Spanien men det är bara färg som kommer av att han går runt med denna hund. Varje dag, flera timmar, i alla väder. Smörja in sig är för mesar.
I höstas berättade han att han tagit bort fläckar som visat sig vara malignt melanom. ”Det ska nog gå bra”, sa han och jag hötte med fingret och sa solskyddskräm. ”Äsch”, svarar han och skrattar. Min pappa har aldrig smörjt in sig heller vad jag vet. Ungefär med samma förklaring.
Mitt pigment gör att jag blir mörkbrun och av någon märklig anledning sitter en eventuell solbränna kvar väldigt länge. Jag har fortfarande skarpa bikiniränder kvar sedan Thailand i julas. Och det beror inte på att jag slutat duscha.
Jag har bränt mig en gång. När jag var runt 17 år och somnade på mage på en klippa på en holme långt utanför Hönö en sommardag. Snygga vänner som inte väckte mig. Möjligen sov de också. Min rygg var lila med blå inslag och jag fick ligga hemma, på mage, i fyra dagar med läkarbesök vid sängkanten som konstaterade att jag hade andra gradens brännskador på ryggen.
Den ryggen har inte mycket pigment kvar. Möjligen stektes det torrt då den där dagen. Brann upp. Om jag mot förmodan solar min rygg nu, med 30-50 i spf, blir den blåröd direkt. Bränd. Och jag går regelbundet och tar bort de bruna fläckar som hittills inte visat sig vara något annat än ofarliga.
Onödigt att chansa och de viktiga D-vitaminerna får vi i oss ändå. Och solbränd blir man även med 30 i spf. Då – när jag brände mig på holmen utanför Hönö – fanns inte 30 i spf. Det stötte jag på första gången när jag åkte till Hawaii och höll en tub med 50 spf i en butik och skrattade lätt. Wow liksom. Tror till och med att vi skrev det på ett vykort och skickade hem.
Allt var inte alltid så mycket bättre förr.