Jag var i alla fall med i skolrådet. Och i en dotters klass var jag klassmamma från år 2 till år 9. Den enda viktiga anledningen var att jag ville ha kontroll på den tillvaro döttrarna hade i skolan, personligen lära känna skolledare och lärare. Min viktigaste anledning var att skapa möjligheten att påverka.

Nu har båda snart gått igenom skolan. Min systers tre söner likaså. Vi sa det till varandra för en tid sedan. TACK och lov att de klarade sig. Tack och lov att man inte har en till som ska igenom allt igen.

Alla våra sammanlagt fem barn studsade av lycka till skolstarten var och en för sig en gång. När de gick ut grundskolan drog vi vid olika tillfällen en lång djup suck av lättnad. En av alla dessa fem var mobbad och trakasserad från 3an. En annan av dessa fem hade en lärare som trakasserade klassen. En annan hade sådana kompisproblem så magen vände sig varje dag. Ytterligare en av dessa våra fem hade ett schema som inte tillät att man duschade efter idrotten. Detta blev ett dilemma då idrottsläraren vägrade sluta tidigare och krävde obligatorisk dusch för alla samtidigt som nästa lektions lärare vägrade acceptera sen ankomst. Stressen var total. Några av de fem ungdomar vi har gemensamt fick äta sin lunch på 18 minuter strax innan 11 ett par dagar i veckan.

De studsade ut från 9an. Men inte så mycket av lycka som av lättnad. Jag och syster torkade svetten ur pannan och sa tack och lov. De är ändå hyfsat helskinnade.

Nej, den som var trakasserad under 6 år fick inget stöd av skolan och vägrade också inblandning av föräldrar då det skulle göra saken värre. Det fanns det tydliga bevis på så moment 22 infann sig och barnet sa att det fick lov att gå.

Nej, schemat och kommunikationen mellan lärarna blev inte bättre trots att jag stod och stampade hos rektorn. Och en av de fem barnen fick av sina föräldrar ett ok på att prickar för sen ankomst kom i klungor. Hellre det än tokstress. Att äta lunch 10.50 gick inte att ändra på heller. Det måste ju passa alla.

Den trakasserande läraren som sa till en invandrarkille att han skulle springa hem till sin container eller som sa till en flicka i 7an att hennes bröst var så små att man behövde pincett och som sa till en annan flicka som höll i en flaska Pucko att locket till den flaskan skulle passa som namnskylt på henne … han fick vara kvar, trots att varenda kommentar skrevs upp av klassen och togs upp i skolråd framför en rodnande rektor som menade att läraren ju ändå inte ville någon illa.

Den skolgång mina döttrar har haft var förenad med respekt och varmt, intresserat lärande under de första åren. Då när varje lärare såg varje elevs enskilda behov och individ. När intresset för de olika barnen och lärandet fanns hos läraren. Sånt man märkte när läraren ringde och sa att det vore bra om ni lär er dotter att det är ok att färglägga så att det kommer lite färg utanför linjerna. ”Jag vill bara göra er uppmärksamma på det, hon är lite för noga och högpresterande, då det är bra att lära sig slarva också.”

Det engagemanget och det intresset försvann på den vägen vi sedan tog till den andra skolbyggnaden. Den man började i när det var dags för årskurs 6. Där var det mesta dött och det som fortfarande levde knappt ryckte lite lätt i någon dödskramp. Bara det inte uppstod situationer som inkräktade på den skola merparten av lärarna började i på 70-talet. Bara ingen unge stack ut från mängden. Bara vi slapp problem och envisa föräldrar.

Nu mullrar det på olika ställen. Aftonbladets spännande #skolgranskning och #skollyftet som ett antal erfarna pedagoger står bakom. Jag läser under rubriken skolgranskning om alla ”avslöjanden” och lyfter knappt på ögonbrynen. Det enda jag tänker är att jag kanske borde ha gjort mer. Då. För det är mycket som måste klaffa för att ett litet barn ska orka igenom 9 år. Bland mycket annat krävs föräldrar som aldrig någonsin ger sig och är redo att slåss för varenda unge. Nu, med den debatt som många hjälps åt att blåsa igång, vill jag tro att det faktiskt, på riktigt, kan bli bättre för alla barn i skolan. För varenda en som måste gå dit varje dag.

De flesta av våra fem barn har valt att ta med sig de fina minnena från skolan. Bästa vänner och skolresan och soarén. Men sammantaget säger jag och syster att det var för väl att de tog sig igenom skiten.

Vår bror har barn som börjat skolan nu och de är virvellyckliga med nya ryggsäckar och fina pennor. Vi ser på i något slags vemod. Och tänker bara en enda sak. Hoppas att de klarar sig.