Telefonen ringde runt 10. Mina döttrar ömsom gapade och försökte tvinga sitt tonläge till en lugnare, men ändå panikartad, ton.

Ett penisframfall igen. På Nixon.

Jag lugnade och sa att det hänt två gånger tidigare. Skillnaden då var att jag var hemma. Och jo, jag hade gett instruktioner för om detta skulle ske igen och sannolikheten för ett framfall är stor nu då Nixon exploderar av hormoner när han står på tröskeln till könsmognad och inser att de där tikarna i parken … de ser riktigt snygga ut. Och så drömmer han om dom på natten. Och vaknar med … penisframfall.

Innebär att snoppen helt enkelt ramlar ut och det är inte vackert. En röd liten klump som är spänd och hård och så får han faktiskt lite svårt att gå …

Äldsta dottern stövlade iväg till veterinären på andra sidan parken och anmälde ett akutbesök. Jag menade att det var att ta i. ”Snoppen kryper in efter ett tag, duscha honom kallt och badda med olivolja.”

”ELLERHUR!” sa hon och stannade i väntrummet.

Någon timme senare fick jag prata med den veterinär som hade Nixon framför sig och näe, det var inte bra alls. Faktiskt verkligen inte bra överhuvudtaget. Snoppen måste, i dessa lägen, in bums och jag upprepade min ”huskur” med kall avrivning och olivolja och hon hummade och sa att jo, men det måste ske snabbare än så annars torkar vävnaden och … dör.

Hoppsan, sa jag på en strand vid Medelhavet och böjde mig för expertisen och kände mig allmänt dum med mina kalla bad och min flaska med olivolja extra vergine.

Nixon fick lugnande. Och han fick stanna kvar hos veterinären till dess att de hade lyckats massera in den lilla snopptoppen som hängde utanför.

Nu är han hemma. Och jag har förstått att det finns ett antal alternativ. Kastrering är ett av dem men det vill jag helst inte. Veterinären höll med mig om att det kan vara något övergående då hans hormoner gör kullerbyttor just nu. Han kan växa över, ta sig igenom den pubertet som gör att snoppen ramlar ut.

Återstår att se. Nu vilar han. Och döttrarna.

Det är faktiskt jobbigt med penisframfall. För alla inblandade.

Ja, jag vet att Nixon är fantastiskt söt. Tycker en del. En del tycker det inte. En taxichaufför tyckte det var intressant med en hund som spann. Men Nixon spinner inte, han snarkar. Mest hela tiden.

Nåväl. En del (läs: de flesta) tycker det är bedårande gulligt. Folk ler mot mig på gatan och tittar sedan på Nixon och på mig igen. Och ler. En del pratar sinsemellan när vi passerar om hur söt den där mopsen som går där är.

Det är ju okej. Men det finns avarter av människofolk som tror, att bara för att min hund är liten och söt så är det okej att:
1. Kasta sig över honom och skrika ”Men åååååååå herreguuuuud vilken sööööööööt!!”
2. Släppa fram sin egen hund eftersom min lilla hund självklart kan leka med alla för den är ju så liten och söt.
3. Klappa och lyfta upp (!) min hund i tunnelbanan utan att först fråga mig (varpå jag hade sagt … ”Eh .. näe?”)
4. Dyka på min hund när jag bär honom i famnen för att han är för trött eller för varm och skrika ”Men åååååååå herreguuuuud vilken sööööööööt!!”

Nästa hund blir en mentalt störd rottweiler. Som tuggar vit fradga när han ser andra hundar och främmande människohänder.

Till dess säger jag till hundägare som inte orkar aktivera sin hund tillräckligt utan letar efter en ”lekkompis” som kan göra det åt dem, att Nixon har kennelhosta. Till människor som kastar sig över honom säger jag bara pucko och går vidare.