Dotterns nackvärk var nästan tyglad innan hon fick lunginflammation i vintras. Lunginflammationen gjorde att skolarbetet halkade efter med tre veckor varpå hetsen tog vid, stressen och tidsbristen och så blev det nästan helt hopplöst att hinna ta sig till sjukgymnasten som varit till hjälp men som samtidigt sagt att det hon gör med dottern förmodligen inte räcker, det krävs mer för att få bort dina spänningar och kramper.
Jag letar fortfarande. Har gjort sedan 2005.
Så hittar jag smärtbehandlingen för barn på KS och känner att det är räddningen. Varför har jag inte hittat dit tidigare? Jag kunde ha sparat flera års besvär för dottern? Kanske det är så som sköterskan säger när jag har långa samtal efter att ha tjatat mig till en remiss … att det är dit man kommer när man provat allt annat:
Vi behandlar patienter med långvarig smärta. Arbetet bedrivs utifrån en beteendemedicinsk modell, som bygger på en kombination av medicinsk och inlärningspsykologisk teori och praktik. Behandlingens fokus ligger på att hjälpa patienten till ökad funktion och livskvalitet. Vi använder en modern version av kognitiv beteendeterapi. Kombinationen av medicinsk och psykologisk kompetens i nära samarbete lämpar sig väl för patienter med långvarig smärta.
Verksamheten är forskningsinriktad. Kognitiv beteendeterapi har vetenskapligt stöd vid långvarig smärta. Vi utvärderar vår verksamhet kontinuerligt. Forskningsstudier uppvisar positiva resultat av vår behandling.
Vi erbjuder ett flertal vårdprogram där patienten träffar läkare, psykolog och sjukgymnast.
Sköterskan berättar om resurserna. Att läkare och sjukgymnaster står på rad och om så behövs även samtalsterapeuter. Jag övertalar dottern (det tar över två månader) att ge det en chans. Det blir närmare, alla resurser, KS och smärtkliniken för barn. Det ringer rätt.
Första besöket är till läkaren. Det tar nästan två timmar och hela historien gås igenom, steg för steg, mycket lugnt och sakligt. Vad har vi gjort, vilka behandlingar har vi provat.
Andra besöket tar nästan lika lång tid eftersom det inkluderar en ca halv centimeters papperslunta med frågor i enkätform: Känner du dig trött av att ditt barn har ont? Skulle du göra vad som helst för att slippa känna dig trött över att ditt barn har ont? Etc.
Vi pratar med en psykolog andra gången. Ett långt och lugnt och systematiskt samtal där dottern får förklara hur värken påverkar hennes liv, hennes humör. Hur det tändes så mycket hopp när hon gick frekvent hos sjukgymnasten långt bort utanför stan. Hur hon inte är så glad som hon tror att hon är egentligen. Och allt.
Så blir vi ombedda att vänta. Läkare och psykolog ska prata ihop sig. Alla kan inte få plats på enheten. Många barn har ont.
När vi sitter framför dessa två kvinnor igen sammanfattas dotterns problem och jag tycker att något i deras konklusion. När det senare sammanfattas på vilket sätt man kan hjälpa dottern blir jag iskall. Jag svettas, jag blinkar med ögonen. Hela min kropp spänns, jag håller hårdare runt stolskarmarna men framförallt noterar jag hur blöt jag blivit på ryggen, på magen. Runt halsen.
Vad dottern erbjuds är samtalsterapi och undervisning så att hon dels ska förstå varför hon har ont, dels för att hon ska lära sig leva med smärtan.
Det är summan av deras information. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna och säger så samlat jag kan att det jag nu kommer att häva ur mig inte är riktat till er personligen.
Så häver jag ur mig.
Tårarna rinner ohejdat och jag ser i ögonvrån att dottern vrider på sig mycket obekvämt. Jag höjer rösten och frågar om de hör vad de själva säger? Att en 17-åring ska lära sig leva med en smärta vi vet kan gå över? Jag undrar hur fan de tänker och jag undrar framförallt … varför jag inte fick denna deklaration tidigare, varför sköterskan inte förklarade att det är det som smärtkliniken för barn på KS gör, lär barnen leva med smärtan de har.
Jag är naiv och primitiv i mina löst sammansatta meningar och jag reser mig upp, öppnar dörren strax bakom min rygg och går därifrån. Torkar tårarna med en tröjärm, hör hur dottern mumlar en förklaring och säkert en ursäkt bakom mig.
Nej, ingen ska lära min dotter att leva med smärtan.
Nu tar vi nya tag. Vi vet ungefär hur det ska gå till.