Christina Stielli

Kategori ‘ meh? ’

Ciao ciao, ci vediamo

Publicerad: 2011-10-31 - 11:25
Dela på:

TACK för att jag fick blogga här!! TACK för alla fantastiska kommentarer och mail! TACK alla som delat med sig av egna erfarenheter och åsikter och därmed fått mig att tänka nytt och annat. TACK, nu är det dags att lägga ner den här älsklingsbloggen som har fått leva sedan 2007.

TACK alla som har läst, tyckt och reagerat.

Vill du så finns jag självklart kvar på nätet (hur skulle jag klara mig annars?) och kommer att prata om mitt nya manus, mina döttrar som står inför en massa utmaningar, vår Nixon, våra planer för december som kanske inte blir något av, min dröm att flytta till Italien (som snart måste utforskas närmare … ), mitt eget vägskäl (som jag skriver om på min egen blogg idag) och allt runtomkring:

Min alldeles egna blogg och webb
Här är jag på twitter
Min blogg på Boktipset
Här skriver jag ibland om mitt ambassadörsskap för kvinnligt företagande
Information om mig som föreläsare finns på Sveriges Talare och Content talarbyrå

Ciao ciao, ci vediamo.

Av Christina Stielli

Hit och dit och nu blir det en bok igen

Publicerad: 2011-10-06 - 17:34
Dela på:

Det händer inte ett skit, tänker jag. Jag jobbar som en gnu, försöker få styr på mitt företag i den här förbaskade ekonomiska inbromsningen och känner att jag nog måste vara lite arg på Grekland. Och kanske några till. Det är jobb alla dagar i veckan, helger existerar inte och jag behöver dem så väl för mitt manusjobb. Arbetsdagen slutar runt 20.00 då jag ramlar ner vid bordet och äter middag med tjejerna.

Det händer inte ett skit, tänker jag och deppar lite emellanåt och har börjat vakna kl. 4 varje morgon och så ligger jag och oroar mig mina tillåtna 10-15 min/dag och somnar om.

Men det händer ju jättemycket. När jag lyfter på orosskynket händer det ju faktiskt jättemycket. Som jag är glad för.

Äldsta dottern är i New York med pojkvännen. De har semester och gör om vår upplevelse från 2008 och lite till. Helikoptern som störtade satt de inte i och inte heller någon annan helikopter som de redan hade bokat in. Det kändes inte bekvämt och hon messade from over there att man börjar protestera mot alla dessa helikopterflygningar över Manhattan. Jag är glad att jag har hunnit göra ett par.

Foto: Karina Ljungdahl

Jag har varit på hypnoskväll med BrainBoogie. Kom fram till att jag nog tror på hypnos med klickar inte med killarna som uppträdde den kvällen. För mycket show, för mycket hejsan hoppsan på scenen, för mycket väckelsemöte över hela biten. Det tog sig själva för seriöst och de borde nog gå en kurs i hur man uppträder i en show på en scen. Jag har inga sådana kurser för jag kan det förmodligen inte bättre än dem men sätter man upp en show på Scalateatern bör man vara vässad. Mona älskade eventet och stannade kvar när jag gick hem. Hon envisades med att jag skulle upp på scenen så att hon fick något roligt om att skriva i bloggen och visserligen älskar jag henne men inte så mycket. Linda Skugge gjorde som vanligt ett alldeles ypperligt event. Tack!

Foto: Mona

Och så frukostmöte med Mona (igen) och Titti som jag har bestämt mig för att jag vill ha som syster. Värsta bästa frukosten på Rival, Mona har skrivit mer …  och på vägen hem sa två fina trädgårdsmästarkillar i parken utanför på Mariatorget att man kunde plocka med sig blommor hem om man ville så det gjorde vi.

Och igår ringde min gamla förläggare (han fyller 40 år idag) och sa att han dragit mitt manus och min synopsis på utgivningsmöte på förlaget och det var klang och jubel över det som nu ska bli min andra roman. Beräknad nedkomst är i september nästa år.

Sedan fyller min syster 45 och min pappa 75 och jag har möblerat om (bytt plats på två mattor men det räknas ju som ommöblering), varit hos min älsklingsrevisor som lugnat ner mig något, beställt present till dottern som snart fyller 18 av dottern som är i New York, föreläst inför ca 150 ungdomar och inser att jag älskar det mer än någonting annat jag kan göra (förutom att skriva då), kommit på en ny idé som jag håller på att sjösätta och som ska bli ett nytt företag och imorgon ska jag på möte eller party eller jag tror det är båda delarna och på lördag ska jag på min förläggares 40-årsfest utan dejt … jag kommer förmodligen att vara den enda som är singel men det får gå ändå men innan dess ska jag träffa en massa folk på Bokia och signera lite böcker och sälja till förmån för Rosa Bandet. Skanstull kl. 12!

Så det händer en del. Men inte på alla rätta ställen. Bara på de flesta.

Av Christina Stielli

Det allra roligaste blogginlägget på länge

Publicerad: 2011-09-04 - 21:50
Dela på:

Jag ska skriva några rader om kantareller och hur det känns att vara mamma just nu och om diskmaskin som lämnar små prickar på tallrikarna efter färdig tvätt (jag har fotobevis till och med). Men så twittrar någon om att man hittat dagens mest korkade blogginlägg.

Jag tror – på riktigt – att killen måste skämta. Men läser vidare. Och inser att hela hans text är så motsägelsefull att jag, trots depp för höst och en jäkla konjunktur som inte går som jag vill, börjar asgarva. Vad kunde man annars göra efter att ha läst detta så säg? Killen är ju lite söt i sin enfald, han bevisar, i varje ord och mening, att han är akterseglad hundra gånger om. Han som vill mena att han är så himla bra. Och jag undrar hur många gånger han krockat med sargen.

Till vardags används ju kvinnor till att göra hushållssysslor. Det är vad vi liksom tycker att dom är bäst på när det kommer till praktiska saker. En del av dom funkar rätt okej att försöka prata med och så också, men i regel sköter man ju det med någon vän av manligt kön eftersom män är bättre även på sånt. 

Bara läs. Ta sedan fram en kräkpåse eller fira alla dårars försvarstal med ett glas bubbel.

 

Kategori: meh?
Av Christina Stielli

Varje elevs rättighet blir en USP*?

Publicerad: 2011-08-23 - 12:47
Dela på:

Jag stannade upp när jag såg reklamen för skolan. Det är varenda unges och elevs rättighet att bli sedd, att känna sig trygg, att trivas och få vara sig själv. Det är inte en unique selling point*. Borde inte vara. Alls.

* Marknadsförare brukar prata om begreppet USP (Unique Selling Point) som något som visar kunderna vad som skiljer ditt företag från andra.

Kategori: meh?
Av Christina Stielli

När det (inte) blir bra

Publicerad: 2011-08-17 - 10:56
Dela på:

En 18-åring nära mig åkte till semesterorten med stort S (som i semester, sol och sprit) tillsammans med sina dussinet killkompisar. Han hade sett fram emot resan h-e-l-a sommaren. Eller förmodligen ända sedan i våras då han och kompisarna högtidligt betalade kalaset och fick sina resebevis.

Och jo. Gänget var inställda på party. Fest, helst dygnet runt liksom. Årets höjdare, laddning innan jobb och skola fortsätter, sparade pengarna skulle jobba.

Så be it. De partade. Kom hem runt 8 på morgonkulan och ställde klockan på 11 och la sig i 40 grader och sol vid en pool och fortsatte sova och planera för kommande fest. Livet leker liksom.

Så ringer han hem till sin mamma en natt. Hon svarar och försöker hänga med när han säger att han inte kan andas. Att han står framför en spegel och ser hur halsen svullnar upp på ena sidan och han säger att han inte kan andas alls om 3 minuter.

Det festande gänget med dussinet killar fattar att det är allvar och kastar in sin kompis med andnöd i en taxi och skriker det som mamman upprepar i telefonen ett antal hundra mil därifrån: KÖR FORTARE!

18-åringen hade halsböld. Han får penicillin värdigt en ardennerhäst i dropp, researrangören kontaktas, mamman blir något lugnare (men svär över att de inte skär upp bölden och jag tänker att man kanske kan karva här hemma istället) och alla är glada för att det tecknades en reseförsäkring just för sånt här innan killen åkte.

På sjukhuset långt bort ligger han med dropp. Alla är oroliga. Han har svinont. Kompisarna har tappat tidsplanering och rutin. Killen med halsböld börjar må bättre och ringer hem till mor igen och frågar om det väl ändå är okej att man dricker alkohol i alla fall väl?

Kanske mamman väser mellan tänderna, kanske hon skriker så det hörs gott utan telefontrådar i luften och radiovågor över ett halvt jordklot: NEJ!

Så blir han utskriven (igår), utan en karta med penicillintabletter som är gängse här hemma för en penicillinkur skall icke avbrytas utan vara i minst 10 dagar. Eller nåt. Mamman kontrollerar vilken antibiotika han borde fått med sig, meddelar sonen som kliver in på närmsta apotek och plockar från hyllan och jag börjar fatta lite av vad man avser när man pratar om att vi äter för mycket antibiotika … Det han får tag på lovar att slå ut varje liten millibakterie och säkert lite annat under tiden.

Igår kväll åker han in akut igen. Samma sjukhus där ingen pratar engelska och samma halsböld som fortfarande inte skärs upp. Samma mamma som nu är ännu mer orolig och samma 18-åring som hade tänkt festa till ca en halvtimme innan incheckningen på fredag ringer hem och gråter för nu är det inge kul längre och då gråter mamman och så säger jag att det är ett dygn kvar. Sedan kommer han hem.

Jag döljer mitt lätt elaka gapskratt (när det nu ändå gått bra) över gängets planer på att festa tills levern blev blå på innestället i Europa någonstans och istället går luften ur och 18-åringen får nöja sig med antibiotika i dropp och ställa drinkarna åt sidan.

Ibland blir det faktiskt ganska bra.

Kategori: guld, meh?
Av Christina Stielli

Långt ner i halsen

Publicerad: 2011-08-16 - 10:51
Dela på:

(Det går inte att komma undan den rubriken.)

Jag svalde, snabbt för att jag var jättetrött, mitt penicillin igår kväll och så gick jag och la mig. Kände när ögonen blev så där tunga och kudden veckade sig så perfekt mot kinden att tablettskrället inte sjunkit ända ner och så tänkte jag att ja ja … det löser sig. Bokstavligt talat. Tabletten löser upp sig och så rinner alla verksamma ämnen ner i magen och tas upp av kroppen.

Kl 00.00 vaknade jag av en brännande smärta i halsen och bröstet. JUST där tabletten fastnade. Jag hoppade upp och ner.

Strax efter 01 försökte jag få upp tabletten, handgripligen.

Runt 03.53 hinkade jag i mig 1 liter mjölk och åt en smörgås samtidigt som jag hoppade igen.

Imorse ringde jag sjukvårdsupplysningen som försäkrar mig om att tabletten måste vara upplöst vid det här laget men jag känner tydligt klumpen som nu möjligen består av rester av tablett och därtill frätskador på matstrupen (som man visst kan få av att göra på det här sättet …) och det gör bara lite mindre ont.

Jag är över 40 år. Jag borde veta bättre.

Kategori: meh?
Av Christina Stielli

Sista sommaren ever

Publicerad: 2011-08-10 - 12:45
Dela på:

När en dotter kom hem från Kos behövde hon sova ut. Vi andra meddelades detta per sms i god tid innan hon kom hem.

Hon sov ut i en vecka ungefär och blandade upp allt med en rejäl influensa av något odefinierbart slag.

Den tog hon med sig det sista av när hon och hennes syster kom till mig i Italien. Hon fortsatte att ”sova ut” och snörvla, blev frisk och pigg (nåja, det är kanske att överdriva) och vips så var nästa dotter förkyld och snörvlig.

Jag klarar mig alltid undan deras bakterier och virus men vännerna i Italien gör det, av förklarliga skäl, inte alls varför en dotter i den familjen blev sjuk och så blev mamman i den familjen krasslig också.

Väl hemma här nu så har en dotter fått utslag på kroppen och så även jag. Båda har vi varit hos läkare eftersom det inte ser så bra ut alls och båda har fått penicillin.

Nu ska den yngsta dottern åka till Rhodos på söndag. ”Det är SISTA SOMMAREN MAMMA!” och min försäkran om att hon nog har ca 70 somrar kvar i livet går inte in någonstans eftersom hon, från och med nästa sommar, kommer att 1. jobba, 2. bli vuxen. Jag beundrar henne för den självklara och ärliga förklaringen till varför hon ska åka på ytterligare en resa som hon kommer att behöva vila ut från när hon kommer hem.

Men den här gången har jag gått igenom saker med henne i lugn och ro. Man b-e-h-ö-v-e-r sova på en semesterresa. Jag har förklarat varför. Berättat att skolan börjar när hon kommer hem varför något ”sova ut” inte finns på världskartan och jag har berättat att man blir ytterst infektionskänslig när man inte sover så kom för f*n inte hem med mer skit.

Ingenting går naturligtvis in. Precis som det ska vara när det är sista sommaren innan man planerar att bli vuxen.

Kategori: familj, guld, meh?, skit
Av Christina Stielli

Många mil härifrån sker ett penisframfall

Publicerad: 2011-08-03 - 16:40
Dela på:

Telefonen ringde runt 10. Mina döttrar ömsom gapade och försökte tvinga sitt tonläge till en lugnare, men ändå panikartad, ton.

Ett penisframfall igen. På Nixon.

Jag lugnade och sa att det hänt två gånger tidigare. Skillnaden då var att jag var hemma. Och jo, jag hade gett instruktioner för om detta skulle ske igen och sannolikheten för ett framfall är stor nu då Nixon exploderar av hormoner när han står på tröskeln till könsmognad och inser att de där tikarna i parken … de ser riktigt snygga ut. Och så drömmer han om dom på natten. Och vaknar med … penisframfall.

Innebär att snoppen helt enkelt ramlar ut och det är inte vackert. En röd liten klump som är spänd och hård och så får han faktiskt lite svårt att gå …

Äldsta dottern stövlade iväg till veterinären på andra sidan parken och anmälde ett akutbesök. Jag menade att det var att ta i. ”Snoppen kryper in efter ett tag, duscha honom kallt och badda med olivolja.”

”ELLERHUR!” sa hon och stannade i väntrummet.

Någon timme senare fick jag prata med den veterinär som hade Nixon framför sig och näe, det var inte bra alls. Faktiskt verkligen inte bra överhuvudtaget. Snoppen måste, i dessa lägen, in bums och jag upprepade min ”huskur” med kall avrivning och olivolja och hon hummade och sa att jo, men det måste ske snabbare än så annars torkar vävnaden och … dör.

Hoppsan, sa jag på en strand vid Medelhavet och böjde mig för expertisen och kände mig allmänt dum med mina kalla bad och min flaska med olivolja extra vergine.

Nixon fick lugnande. Och han fick stanna kvar hos veterinären till dess att de hade lyckats massera in den lilla snopptoppen som hängde utanför.

Nu är han hemma. Och jag har förstått att det finns ett antal alternativ. Kastrering är ett av dem men det vill jag helst inte. Veterinären höll med mig om att det kan vara något övergående då hans hormoner gör kullerbyttor just nu. Han kan växa över, ta sig igenom den pubertet som gör att snoppen ramlar ut.

Återstår att se. Nu vilar han. Och döttrarna.

Det är faktiskt jobbigt med penisframfall. För alla inblandade.

Kategori: meh?, Nixon
Av Christina Stielli

Långsamhetens lov

Publicerad: 2011-07-01 - 10:14
Dela på:

(Förlåt Ove Wikström, jag lånar din fantastiska titel.)

Jag inser inte förrän jag är borta från Stockholm hur sjuka i huvudet vi är därhemma. På riktigt. Komplett galna.

Här går det inte fort alls. På systembolaget stod jag säkert i kö 7 minuter extra eftersom kassörskan ville berätta för kunden hon hade framför sig om det där ogräset hon rivit upp i trädgården i helgen och att det nog var därför som ryggen kändes lite stel och kvinnan som var kund och skulle betala gjorde sig ingen brådska utan tipsade om smarta trädgårdsverktyg med tänder och hakar och nej, alla hade inte expediten provat alls. Kunde ju vara något.

Jag trummade inombords med mina fingrar mot ett hårt underlag och kroppen blev till en resonanslåda och till slut bultade det innanför pannbenet. Innan jag vräkte mig över trädgårdsforumet och alla verktyg som på ett fiffigt sätt drog upp ogräs ur den sörmländska myllan tog jag ett varv runt omkring och ovanför. Om man gör så ibland kan man få se de mest dråpliga saker.

Det var inte de som var det komiska inslaget i den här scenen. Det var jag. Stressad 08:a som inte har en enda tid att passa men bara för att … måste skynda.

En stund senare står jag på Willys och ska betala vanlig mjölk och bröd och annat krafs. I kassan står en ung kille, piercad och banne mig också lite mascara på ögonfransarna. Han flirtar med kunden han har framför sig. En dam på ca 74 år, liten, krum och … självklart … pratsam. Återigen får jag ta ett varv ovanför och runt och ser det absurda i att springa och skynda, att stressa när det sammanlagt inte handlar om en livstid jag förlorar bara för att den piercade killen tar hand om den synskadade damen.

På T-centralens tunnelbanestation tar jag rulltrapporna upp och går igenom spärrarna vid Pressbyrån och vidare mot och in på centralstationen. Där delar vi vana Stockholmare upp oss i filer. Man går faktiskt bara åt det ena hållet på en sida. Man kan inte hålla på att blanda upp och strosa och tro att det är okej att flanera åt andra hållet på fel sida!

När jag lämnade stan för några dagar sedan stod några japanska turister i en klunga. Mitt i detta lämmeltåg av stressade Stockholmare. De bildade en ö i strömmen av människor och ön blev mindre och mindre när de tryckte sig närmare och närmare varandra. De är säkert vana. Men ändå. Tar man en sväng och ser uppifrån och runt omkring så ter sig vi som skyndar och stressar som det komiska inslaget i de allra flesta scener.

Kategori: guld, meh?
Av Christina Stielli

Min nästa hund ska bli en mentalt labil rottweiler

Publicerad: 2011-06-15 - 17:07
Dela på:

Ja, jag vet att Nixon är fantastiskt söt. Tycker en del. En del tycker det inte. En taxichaufför tyckte det var intressant med en hund som spann. Men Nixon spinner inte, han snarkar. Mest hela tiden.

Nåväl. En del (läs: de flesta) tycker det är bedårande gulligt. Folk ler mot mig på gatan och tittar sedan på Nixon och på mig igen. Och ler. En del pratar sinsemellan när vi passerar om hur söt den där mopsen som går där är.

Det är ju okej. Men det finns avarter av människofolk som tror, att bara för att min hund är liten och söt så är det okej att:
1. Kasta sig över honom och skrika ”Men åååååååå herreguuuuud vilken sööööööööt!!”
2. Släppa fram sin egen hund eftersom min lilla hund självklart kan leka med alla för den är ju så liten och söt.
3. Klappa och lyfta upp (!) min hund i tunnelbanan utan att först fråga mig (varpå jag hade sagt … ”Eh .. näe?”)
4. Dyka på min hund när jag bär honom i famnen för att han är för trött eller för varm och skrika ”Men åååååååå herreguuuuud vilken sööööööööt!!”

Nästa hund blir en mentalt störd rottweiler. Som tuggar vit fradga när han ser andra hundar och främmande människohänder.

Till dess säger jag till hundägare som inte orkar aktivera sin hund tillräckligt utan letar efter en ”lekkompis” som kan göra det åt dem, att Nixon har kennelhosta. Till människor som kastar sig över honom säger jag bara pucko och går vidare.

Kategori: meh?, Nixon
Av Christina Stielli
« Föregående