Sandhamnshelgen med Viveca Sten och Barbara Voors och mig är fullbokad. Alldeles fantastiskt! Jag befinner mig fortfarande i någon irriterande feberdimma men så mycket kan jag greppa, att det ska bli så roligt den helgen i november. På båten ut till Sandhamn kommer det att hända saker och hela helgen kommer att vara proppfull av små workshops och föreläsningar.

Nästa vecka åker jag bort och skriver och jag kommer att göra min syster jättebesviken när jag får tag på henne så jag kan berätta att jag hyr ett hus istället för att komma till henne och skriva … men jag måste ha hela dagarna. Så att jag kan sitta kl. 8 till 20, med avbrott för lunch och toabesök. Och på kvällarna måste jag ha tystnaden, läsa igenom det jag skrivit, skissa på nästa dags scener, prata med mina karaktärer. Nästa vecka måste bli som ett bootcamp. Manus ska vara inlämnat till årsskiftet och när jag bläddrar i min kalender (för jag har en livs levande papperskalender) så behöver jag bara ta några tag och så är vi i december och jag har ett heltidsjobb att sköta också.

Imorgon fyller yngsta dottern 18 år. Det är också ett kapitel för sig. Som tar slut.

Jag är hyfsat tung av diverse problem som jag inte kan dryfta hur som helst men gårdagen hade jag redan vigt åt manusskrivande. Problem or not. De finns ju kvar. Jag behöver inte fundera på dem och oroa mig varje dag.

Och det var länge sedan jag fick en sån dag. Blev nästan lite våtvarma omslag, en klapp på kinden och den lilla dagsflykten jag företog mig igår gav förmodligen mer energi för att ta itu med skit … som jag måste göra idag.

Jag sparkade mig själv i häcken och sprang 6 km i solen, utefter vatten som låg stilla och förbi turister som stod på kö vid Stadshuset. Åt en snabb frukost, duschade ännu snabbare, tog åtta stora kassar med kläder och prylar och gamla skor och prydnadskuddar och plädar till Myrorna och direkt därifrån … hit:

Personalen på Pampas Sjökrog placerade mig i ett hörn där solen lyste allra längst och där det fanns eluttag till min dator och så ställde de fram ett stort glas vatten och sa att brunchen var serverad. Där satt jag. Från 11 till klockan var 16. Och jag njöt. Tog av mig tröjor, satt i linne och som jag njöt. Skrev och skrev och skrev. Åt brunch, åt lite till. Och fick nästan hela 15 sidor skrivna tack vare att jag visste hur scenen skulle se ut, jag visste vart jag skulle börja och jag visste hur jag skulle sluta. Då är det enklast.

Folk kom och gick och jag satte mig på bryggan en stund med fötterna hängande över vattnet och med ett glas iskallt vitt vin. Och tillbaka till datorn igen. Det tog emot att lämna för att åka hem och avlösa flickorna med Nixon.

Och jag var ju inte klar så jag tog Nixon och dator och satte mig i kvällssolen i parken och fortsatte och senare kom yngsta dottern hem och så gick vi och handlade lyxmiddag, kyckling, mozzarella och tomater till henne och några rökta laxskivor och gräddfil till mig. Så kollade vi Vänner hela kvällen tills jag inte orkade längre.

Den dagen igår ska jag bära med mig under veckan som blir mer intensiv än jag varit med om på länge. Samtidigt som oron och problemen vilar ovanför liksom. Jag ska ta med mig den där solen och det varma hörnet intill husväggen.

Här sitter jag i helgen och skriver. Som av en händelse har jag bokat in en drömplats, ett smultronställe, en liten oas, en plats där min tid tycks stå still och allt annat rör sig utanför och jag är noga med att vara här och ingen annanstans. Allt som är vardag och jobb och oro och problem som kan tyckas komma utan en enda chans till lösning får ligga kvar mitt i stan.

Jag sitter här och jag märker att varje liten del av mig tar in en av sommarens allra sista solvarma dagar.

Jag har liksom inga ord kvar att blogga med när jag skrivit en hel dag. Tom. Platt. Utan.

Sitter med näsan i datorn och lyfter med jämna mellanrum upp den för att se ut över sjön, kanske ta en runda i trädgården, hänga lite tvätt, diska en maskin, laga mat. Men ord till blogg är svårt. Det händer inte så mycket här heller. Mer än att jag går på döda grodor eller sitter och tittar på igelkotten som bor under huset. På måndag åker jag hem till flickorna. Sedan blir det ny skrivplats. I Italien.

Jag sitter med mitt manus och det är fan och hans moster och sju sorger och bedrövelser och jag är verkligen inte på gott humör när jag sätter punkt för dagen. Men så får jag det här på twitter och blir … himla glad!

Jag skriver. Isolerad och i tystnad. Bloggar får stå åt sidan lite, tangenttryckningar genererar delar till mitt nya manus.

Igår fick jag ett mail:

Sötaste Christina,

Jag har sedan dagen jag fick boken i min hand sagt att snart ska jag läsa. Livet har dock kommit emellan, allt för oftast (jag har lyckats läsa de första 5 sidorna säkert 8 gånger, men med samma resultat – något nytt kom i vägen och boken har lagts åt sidan)…

Tills i lördags middags. DÅ. Livet stannade upp en stund, medans maken klippte häcken, stora dotterna var på kollo hos mormor, lilla dottern var hos en kompis och sonen satt och byggde med lego. Jag hade en stund över. Solen sken, och jag satte mig i en fotölj i solen och började läsa. OCh som jag läste. OCh läste. Det blev sent den kvällen. På söndagen var vi borta hela dagen och jag räknade timmarna tills jag kunde lägga mig och läsa vidare. Sen kväll igår med…. jag kom till episoden med sängen på NK. Jag somnade med ett leedne på läpparna, och funderade på hur jag skulle klara av att vara på jobbet utan att få veta upplösningen. Barnen kom i säng till 20 och en timme senare så….

…..är boken slut. Vilket antiklimax. Jag vill ha MER!!!! :D Tack för boken. Tack för läsupplevelsen. När, när, när kommer nästa bok?;-)

Och en bild från en twitterkompis!

Här är moln. Kallt och ”klassiskt (skit) sommarväder” men lika bra det.

Nu påt igen.