Jag var med i P4 Radio Stockholm några gånger, i ett program som heter Klubb. Det var fantastiskt roligt. Jag gick på små moln därifrån. Alla nya människor jag fick träffa, alla spännande och roliga samtal jag fick vara en del av.
Ett program handlade om lycka och jag tjatade om lyckan över att lyckas skriva min bok. Jag minns att stackars fina och snälla Pär Fontander såg mig i ögonen i programmets slut och jag kände att näe, det där var inge bra alls. Man kan inte hålla på att banka in sin bok i folks pannben bara för att man är så glad för att den kom, blev, skrevs, trycktes. Jag hävdade att det var min största lycka (bortsett från barn, hälsa och tak över huvudet och mat på bordet då). Det var faktiskt fel.
Jag har tänkt så mycket på det där. Inte minst för att Pär aldrig efter det ringde upp mig och ville ha med mig i programmet igen … Vad är egentligen lycka för mig?
Lycka borde vara någonting beständigt. Som en heltäckningsmatta. Stort liksom. Och är jag lycklig eller är jag … nöjd? Glad? Och leder det som delar till en helhet som man kan kalla lycka?
Ju mer jag vänder och vrider på det här, ju svårare blir det. Och så undrar jag om det är så viktigt att definiera just lycka. Man blir ju lite lätt olycklig av att inte komma fram till en slutsats.
Men en sak vet jag och det är att jag vägrar gå igenom en dag utan att någonstans söka upp det som jag vet gör mig … glad. Och jo, jag kan känna ett rus av lycka, om än ”bara” för någon minut när jag ser att himlen är klarblå eller när jag kommer hem och barnen har lagat middag, när jag ser öppet hav och på sommaren … när jag kan gå barfota någonstans eller bara när jag hittar en glömd burk löjrom i kylskåpet och ser att det finns både gräddfil och lök hemma.
Till slut lär jag mig var jag hittar de där små sakerna som blir till en helhet. En grundläggande känsla av lycka, trots allt. En matta av förnöjsamhet och ibland … acceptens. För allt kan inte vara så jäkla bra. Faktiskt. Att acceptera skiten är nog en del av lycka.
En av mina gamla bekantskaper heter Lou Rossling. Hon gjorde mig uppmärksam på Anonyma klubben. En hemlig klubb full av människor som ser att lycka finns i att ge. Nu är jag med där sedan ett tag och senast igår fick jag höra skvaller om vad det hade lett till.
Medlemmarna i klubben betalar, när de köper sin egen kaffe på cafét t.ex. en extra slant (på max 40:- ca) och kommer överens med den som står i kassan att hon/han ska bjuda nästa person som kommer in på en kopp kaffe. Bara sådär.
Igår fick jag höra av ett av mina stamfik vad som hade hänt med min senaste anonyma gåva och den kvinna som överraskades av en kopp cappuccino hade blivit så glad och så snopen att hon hade ringt tre samtal för att berätta och hon hade skrattat och pratat i sin mobil så länge att kaffet kallnat och så hade hon fått en ny kopp och så gjorde hon likadant.
Lycka upphöjt till massor. Och ringar på vatten och samtalsämnen och så blir det kanske ett blogginlägg som lockar fler att göra samma sak. Man går liksom bara med i klubben. På egen hand. Man behöver inte säga det till någon heller. Och det är faktiskt en varm känsla av lycka man får för sina två 20-lappar.