Igår klockan 07.32 släppte jag iväg fyra flickor i 16-17-årsåldern. Med direkttåg för en egen heldag i Rom. Med viss tveksamhet men vad kan hända liksom? Alla har mobiler, alla är efter mitt tal på sena kvällen innan livrädda för människor i allmänhet och ficktjuvar i synnerhet. Alla är överens om att om en går och kissar då går alla och kissar. Ingen lämnas ensam. Och kartan var väl genomgången.
Först tåget till Termini, sedan tunnelbana (det finns två tunnelbanelinjer i Rom, åker man fel är det inte mycket att välja på för att komma tillbaka) till St Peterskyrkan (bäst att åka dit på morgonen, antalet som svimmar under guideturen när solen står som högst kan vara många), sedan till Colosseum (”Jag har sett ’The Gladiator’ ju! Jag måste se vart det var någonstans) och därefter till Spanska Trappan för att flanera på de finare gatorna och vandra till Fontana di Trevi (mamma, jag hörde om någon som hällde röd karamellfärg i den fontänen …. häftigt!), Pantheon och lunch på Piazza Navona.
”Ring när ni kommer fram med tåget”, sa jag och somnade om.
När klockan var 10 hade ingen ringt. Jag gick till stranden och skickade 100 sms.
När klockan var halv 11 hade ingen ringt och ingen svarat på några sms. Jag ringer.
Alla fyra.
Och inte ett enda nummer går att nå. Det är antingen en telefonsvarare som går igång eller så är det signaler som går fram utan ände.
Så håller jag på. Jag svettas för att jag sakta men väldigt konkret börjar elda upp mig.
Jag ringer hem till dottern i Sverige och ber henne ringa dottern i Rom – oavbrutet gärna. Jag börjar skicka sms med versaler och hundra utropstecken. Kanske sådana sms skräller mer, kommer fram bättre. Panik.
När klockan är runt 11 kommer jag fram på dotterns mobil. Och en man svarar: ”Hallo?”
Det är då jag blir hysterisk. Jag ropar i telefonen och ställer intelligenta frågor som mannen bara trycker bort. Jag ser de fyra flickorna på en soptipp i Palermo. Minst.
Jag älgar upp från stranden. Springer över och förbi barn som leker och kastar mig på cykeln och cyklar hem. Gråter bakom solglasögonen för jag vet att livet förändras från och med nu. Ringer dotter i Stockholm och säger att jag åker till Rom. Och letar.
Så när jag kommer upp i lägenheten ringer telefonen. Och jag ser vem det är och tänker att jag ska vara vuxen. Klok. Sansad.
VAR ÄNDA IN I HELVETES JÄVLARS ÄR NI NÅGONSTANS DIN JÄVEL SOM INTE HÖR AV DIG OCH FAN TA DIG OCH ALLA SOM LÅTER MIG GÅ HÄR OCH BLI LIVRÄDD OCH FY FAN JAG HAR PANIK OCH HELVETE VAD ARG JAG ÄR!!
Vi löste allt sedan. Dotter och väninnor förstod min panik. Förhörde sig om till vilken grad jag hade skämt ut mig på stranden och bad om förlåtelse för att de hade vistats i områden utan täckning, att en mobil var avstängd och en hade laddat ur. Jag sa något mer klokt och så var vi vänner. Men dagen igår blev inte bra någonstans. Jag var uppriven fram till midnatt. Då somnade jag.