Jag kommer aldrig mer att få fira en dotter som fyller 18 år.

Middagen igår kväll, dagen innan yngsta fyllde 18, blev lite speciell. Matmässigt inte mer speciellt än tacos men samtalet blev lite speciellt. 17-åringen hade kramp i magen över att fylla 18. Hon sa att allt skulle bli så annorlunda, storasyster sa att det är inte ett skit som förändras, jag sa att från och med nu måste du ringa läkare och allt sånt själv. När den blivande 18-åringen mumlade något om att hon faktiskt kände att hon kunde längta efter barn någon gång dukade vi snabbt av och gick och la oss.

Fast först blåste jag och äldsta dottern upp lite ballonger.

Och överraskade 18-åringen nu på morgonen. Hennes magkramper hade släppt något.

Mina uppgifter idag blir att städa, duka och ordna inför kvällens invasion av drygt 20 ungdomar som ska fira dottern, göra sig i ordning och sedan dra ut min lilla på det hon väntat på allra mest … stans barer.

Jag bävar men försöker låtsas som om jag är stencool.

Jag har ingen vettig mobil. Min iPhone gick sönder och den lämnade jag in igår och istället fick jag en mobil som är lika smart som en tapetvåd. Jag är komplett och fullständigt beroende av min iPhone och allt annat gör mig irriterad. Och nej, jag är inte en bortskämd och otacksam person, bara invand och så har jag nog gett upp. Min iPhone slår allt.

Och bara för den saken kan jag inte sms:a till någon för jag fipplar bara runt med knapparna och jag kan heller inte ta några bilder och snabbt och plättlätt skicka in på bloggen. Det gör mig också irriterad.

Hade jag kunnat ta en bild så hade jag gjort det ikväll och fotat vår middag.

Vi är tre personer och man skulle kunna tro att vi har förtroliga middagar på bestämda tider med genomtänkta matval.

Ikväll åt vi runt 21. En åt potatismos med stekt falukorv, en annan åt fiskpinnar med potatismos och en tredje stekte lite quorn och lök och blandade i chilisås och toppade med gräddfil. Middagen intogs framför TV:n.

Hade jag kunnat ta en bild så hade jag tagit en också rakt in i kylen för nu har vi rester så det räcker ett tag.

Kylen ekar tomt och tvättkorgen är lite full och disken kör vi i skift. Och så ska jag packa upp och inget är tråkigare.

Den här bilden gör mig glad. Det har inte gått någon nöd på vare sig hund eller barn när jag var på bokmässan.

På lördag åker hon till New York med sin pojkvän.  När jag konstaterar att filen är slut och brödet är mögligt sväljer jag lite extra för att allt plötsligt blir så trist.

Kan vara post-bokmässan-syndrom.

I måndags åkte yngsta dotter med kompis till T-centralen och därifrån med festivalbuss till Peace & Love i Borlänge. Fullpackade med tält i fina fodral, regnponchos, ihoprullade sovsäckar, överlevnadskläder, gummistövlar … Hon är 17 år och jag är allra mest imponerad över mig själv. För att jag släppte iväg henne.

Själv fick jag aldrig åka på någon festival. Jag fick knappt åka på läger. Det är ett helt annat blogginlägg som nog aldrig kommer att skrivas. Därför går det inte att för mig ta in när folk säger: ”Tänk på hur kul du själv hade!” Det faller liksom platt bredvid.

Dottern har haft roligt. Hon har haft SUPERKUL och sms har inte bara skrivit om hur SUPER allt är utan också om att det nog är det äckligaste hon har gjort och så har hon berättat om stanken av olika typer kroppsinnehåll som välts ut lite här och där och smutsen och soporna och värmen som gör att allt luktar ännu mer. Hon och kompisarna har tvättat sig på bibliotekets toaletter inne i Borlänge, de har legat i vattenbad på äventyrsbadet och de har laddat sina mobiler på McDonalds. I varje sms har jag sett hur hon fått vara med om något hon aldrig i hela livet kommer att glömma. Hur hon njutit och haft SUPERKUL i en hel vecka. Och hon har berättat om konserter där hon stått och gråtit bara för att det varit så bra och konserter där det varit kaos ”och mamma du får nog se på nyheterna imorgon men var inte orolig, vi är okej”.

Jag har inte varit orolig. Det förvånar mig lite. Kanske jag är på riktigt storbarnsmamma nu. Det har ju trots allt varit 50 000 människor runt min dotter som bott i ett tält på en soptipp där man inte direkt tar alkohol- och drogprover på varje unge. Men näe, inte orolig. Jag litar på henne och jag tror att hon begriper, med det hon varit med om lite här och där, att om man inte dricker sig pruttfull är det lättare att ha kontroll på allt runt omkring. Att inte hamna i lägen man inte vill hamna i, att inte somna på platser där man inte bör somna. Att inte komma ifrån sina kompisar eller att vandra iväg med någon man inte känner.

Vi är två som har överlevt. Nu är hon på väg hem. ”Jag klarade det!” skrev hon.

Jag också gumman, jag också <3

Det blev en följetong. Det blev ingen Londonresa för flickorna och anledningen till det är en roman i sig. Istället blev det spa. Inte kattskit alls. Med det här vädret och min planering och bokning … även om döttrarna sms:ar och menar på att stället är fullt av pensionärer men jag vet inte med mig att jag någonsin lovat att stället skulle vara fullt av raggningsobjekt.

Flickornas hotell som blivit ombedda att ta väl hand om dem.

Jag har bokat in flickorna till London på torsdag nästa vecka. Flyg och hotell. Allt i ett paket. De behöver egentid. Jag behöver ensamtid (läs: skrivtid). Alla är glada och nöjda.

Katterna är inbokade på kattpensionat över sommaren och själv är jag bokad till Italien den 1 juli.

Nu är det bara solresan över jul och nyår kvar. Sedan är jag färdigbokad.