Kategori ‘ bokprat ’

Jag tillåter mig att vara naivt skitglad

Jag är lätt överväldigad av mail och meddelanden på twitter och på facebook från folk som har läst min roman. Jag är glad, mitt i sådana bekymmer som man inte kan skriva om här. Jag är glad att människor tycker om min berättelse. Jag är glad för att jag skrev en bok som blev en bok. Jag blir barnsligt glad när jag går in på en butik och ser min bok i ett ställ, på macken, på Coop, på Pressbyrån. Jag blir innerligt jätteglad när döttrarna och mina vänner delar den där lyckan med mig när jag stundtals blir överöst av sms med bilder tagna på just sådana platser eller om någon har sett min bok i en tidning.

Någon skrev någonting om skryt.

Jag viftar bort sånt.

Det är aldrig någonting som ”plötsligt händer”. Det är väl bekant att, om vi vill att något ska hända i livet, vi måste lägga ner mycket, kanske långt, svårt, envetet arbete. Och når vi inte det mål vi vill nå så är det bara att försöka igen. Med ännu mer övertygelse om att det ska gå.

Jag bestämde mig 2005 för att skriva en bok. Det blev på riktigt förra året, det tog alltså 5 år. Att gå i mål efter allt det jobb jag lyckligt lagt ner var berusande. Att få se sin bok i hyllor, höra från människor som har läst den är ännu mer berusande.

Och jag är glad. Ibland till och med rusigt lycklig.

Jag tänker aldrig sluta vara glad över de mål jag når, över det jag eventuellt lyckas med. Jag kommer aldrig att sluta vara stolt över mitt eget arbete, min egen insats eller mina egna resultat. Jag kommer aldrig att sluta utbrista wo-hoo! när min bok klättrar på en topplista eller får beröm av någon.

Jag drar mig inför de människor som så märkbart lyckas med det de föresätter sig men som sväljer och ser ut som om det var en händelse, någonting oplanerat, ett så självklart resultat av egen förmåga att det inte behöver nämnas eller ens glädjas över. Jag faller för alla författare jag möter som vågar vara just så lyckliga över sitt arbete som jag kan vara över mitt.

Lyckligtvis har jag överfört mitt mod och min naiva förmåga att glädjas över sig själv och egna prestationer till döttrarna. Hoppas jag. Deras liv har ju just börjat. Men jag hoppas att de kan se sig själv i spegeln och med ödmjukhet säga att de gillar vad de ser, att de faktiskt är jävligt stolta över sig själva. Där och då. Oavsett.

Jag tänker faktiskt aldrig sluta vara glad över vad jag klarar i livet och förmodligen kommer jag aldrig sluta vara ledsen över det jag inte klarar. Jag hoppas att jag alltid kan vara så ödmjukt stolt över de mål jag når och den jag är och blir. Oavsett om det gäller att dammsuga lägenheten, lyckas med kycklingrullader, springa en mil, få en pelargon att överleva, klara mig som egen företagare eller skriva en bok.

Vid en sjö och i Radio1

Jag sitter ute i en skog vid en sjö i min systers hus och skriver och läser och läser och skriver. Solar lite och går ut en sväng med hundarna, grillar, sover lite middag och läser igen. Jag har mitt eget manus som måste läsas igenom, rättas och korrigeras och när jag återkommer till det jag skrivit efter ett tag slås jag av två saker i varierande omfång: Herregud vad bra jag skriver! 2. Åh jävlar vilket skit.

På den här altanen med utsikt genom björkar mot sjön och med en igelkott som skruttar fram och tillbaka under golvet kan jag säkert uträtta storverk. Det är så vi ser på det.

Och när jag sitter här och skriver den 11 juli kommer jag att vara i Radio1 och sommarsurra, radioprata i en hel timme och jag kommer att prata om att hela kärnfamiljen är en stor bluff. Lyssna! Frekvens 101,9.

Jag vill hävda att jag är ganska vanlig. Rentav alldeles normal. Och det återstår att se vad andra tycker om det. Den 11 juli.

Om romanen och hämnder och coola killar

Man vill ju liksom inte säga fel saker och så vill man gärna få med det som är det man vill säga. Knepigt. Chansen är en enda. Nyckeln är träna träna träna. Öva öva öva.

Taxihämtning kl. 08.30. Lite prat för mig själv. Chauffören fick undra. Öva och memorera. Kom ihåg och glöm bort. Omålad och lite pirrig men ganska lugn. Mest sprallig och utan sällskap att kunna spralla med. Chauffören verkade inte vara på sådant humör om jag nu hade kommit på tanken att fråga.

Jag var väntad. Vakten lyfter luren: ”Christina är här nu.” Hela entrén är tom. Några dagstidningar och så vakten som är omgiven av skärmar. Långtråkigt? undrade jag och skämtade om att han ju kunde se på TV i alla fall. Ha ha. Han skrattade av artighet och så kom Amanda, en mycket söt och snygg och ung och fantastiskt rar tjej och hämtade mig.

Det berömda sminket. Där prominenta gäster suttit och blivit duttade i pannan och där spännande, framstående, välkända, smarta och … mindre smarta suttit och blivit puffade med puder på kinderna. Carina och jag pratade så jag glömde det mesta. Vi pratade så mycket att vi kanske skulle ha missat hela mitt inslag liksom. Om inte Amanda hade kommit tillbaka och hämtat mig.

När jag var klar. Jag och Carina kommer att ses igen. Det vet jag. Vi hann inte prata klart. Den make-up hon la på mig kommer jag att in i det längsta vägra att tvätta av mig.

Allt är i detalj managerat. När Amanda lämnar av mig i frukostrummet och jag tryckt på kaffemaskinens mest utslitna knapp ”starkt kaffe” riggas jag av mikrofonkillen i shorts. En rar och trevlig kille som nog var anställd just som sådan, idag i alla fall. På med mikrofon, av med mikrofon. Min blus var inte stadig i kanten någonstans och lilla myggan vinglade men mikrofonkillen hade bluslösningen och jag påminde mig om att det varit några här innan mig.

Vid ett bord satt de coola killarna. Jag frågade om det var kill- och tjejbord. Uppdelningen av frukostätande gäster var sådan vid borden. Någon i Erik Saades band sa näe, det är uppdelat barnbord och vuxenbord. Jag satte mig mittemellan och så frågade jag varför de var så lugna och coola. En kille i slips frågade om det var min första gång och när jag sa ja skrattade de och sa att man vänjer sig. Jag tänkte att det var ju skönt och så fick jag 10 minuters peptalk av killarna som lovade att det kommer att gå skitbra.

Någon tog en bild på tv:n hemma och just då åker allt neråt i ansiktet men det mesta var nog uppåt under intervjun. Tilde de Paula var lätt att prata med, studion var lätt att finna lugn i, den lilla lilla platsen som bordet utgör tillsammans med stolarna var yttepytteliten och jag tänkte hastigt på hur trångt det måste vara med fler gäster än två. Alla runt omkring var vana … förstås. Jag fick panik å hela TV4:s vägnar när det räknades ner och alla verkade fullkomligt avslappnade. Ja, nästan som om de hade gjort det där typ 100 gånger tidigare. I mitt huvud fanns, som ett ludd runt allt jag ville komma ihåg att säga, hela tiden frågan: Vart gör man av händerna??

Klippet kan man se här.

Efter mig kom Kenza. Vacker som en dag och nog lika nervös som jag var innan. Och frågan var om det var Lottoskraparen vid bordet intill och frågan var om Amanda faktiskt glömde bort mig därinne men vilken tur för mig för jag kunde äta lite mer frukost och så hann jag tipsa killarna i soffan om att de skulle vara lite coola och inte så nervösa inför sitt framträdande i Nyhetsmorgon.

I taxin hem sätter jag på mobilen och sms rasslar in. Någonstans värsta stödet och hejaklacken och så ringer min mamma och berättar att Nixon stått stilla under min intervju och att han satt framtassarna på TV:n för att komma åt den där matten som lämnat honom ett tag. Och så ringde syster och skrek och så ringde pappa och sa att han var stolt och imponerad.

Så får jag det här från en dotter och får någonting tjockt i halsen och ståpäls på kroppen och så lutar jag mig tillbaka, ser mig själv i spegeln och tänker att jag nog får lov att lära mig hur man lägger en sådan himla snygg ögonskugga.

Vad jag pratade om i intervjun? Jasså … min roman Jag älskar dig inte, dumpningar och hämnder.

Morgonsysslor

F%C3%B6rfattaren%20Christina%20Stielli%20l%C3%A4r%20dig%20h%C3%A4mnas%20-%20i%20text

Egentligen skitnervös men samtidigt helt lugn. Min morgon på TV4 Nyhetsmorgon rymde så mycket och det var så roligt och jag blev så fins sminkad och träffade så många spännande människor! Samlar tankarna och vill aldrig tvätta bort min fina make-up och återkommer med bilder.

Puls

Om min roman i Magdalena Graafs blogg och tydligen någonting i VeckoRevyn enligt PR-byrån!

Nu off till kattpensionat och sedan syster. Hyrbilen är fullpackad. Kartan printad och jag har hjärtflimmer. TV4 ska ringa och prata om medverkan på söndag. Dessförinnan ska jag inte äta sill.

Annars är allt skitbra.

Maggan! Du vann min pocket

I världens enklaste tävling, som avslutades förra fredagen, drog dotter och Nixon några vinnare. Paket är på väg till alla ni som mailat era postadresser men Maggan, Maria och Jeanette H har inte hört av sig med någon adress. Maila på christina at stielli punkt se och gör det gärna typ bums för snart är jag en bit härifrån och framförallt en himla lång bit ifrån en svensk postlåda!

Min bok finns på Vargön!

Malin har mailat in. Visst ser det ut som om min pocket liksom … håller på att ta slut?

Om man jämför. Eller hur ..??

Lite i alla fall. Malin får ett paket med ett gäng filmer! Tack för att du fotade :)

Varmast tack till dig som läser min bok

Tiden stannar, jag läser och ryser lite för att en person tar sig tid att skriva ett kort till mig, ta reda på min postadress och posta en hälsning till mig efter att ha läst min roman.

Det är faktiskt skitstort. Tack för att du läser min bok!

Var är min bok?

Fullständigt ego-perspektiv men alltså, var är min bok?

Jag går som en osalig debutant, runt på butikerna i närheten. Nej, den finns inte på Coop, inte på 7/11, inte på Ica. Jag springer på morgonen och passerar Akademibokhandeln. Nope. Där syns den inte heller.

Om någon hittar min pocket någon-stans och orkar fota och sedan orkar maila (christina at stielli punkt se senast fredag kl. 18) så drar jag eller Nixon en som får mitt filmpaket med sex nya filmer från Nordisk Film och skickar i paket med guldsnören.

Det här måste utredas helt enkelt.

Två + fem vinnare av min pocket

Nixon ville ha ett ord med i laget.

Så till den grad att vi höll på att förlora lapparna.

Men allt gick, enligt vår egen lotterinspektion, korrekt tillväga. Två vinnare av necessär och pocket:

Jeanette H och Pia i Mölndal! Grattis!

Och så de fem extravinnarna, ni som får nöja er med min pocket …

Maila mig era postadresser! Helst innan veckan är slut. Maila till christina (at) stielli.se så skickar jag! Skriv om du vill att jag ska skriva någonting i boken. Förstås.

Grattis och mycket nöje!