Ibland kan jag befara att vi har en hel generation som saboterats av Trissreklamen. En hel generation sitter med armarna i kors och väntar på det plötsliga. Det som ska förändra livet och allt. Det som ska lyfta till oanade höjder, ära och berömmelse. Upptäckten av de fantastiska egenskaper och talanger du har.
Ibland undrar jag om det finns en hel generation kvinnor som tror att de får oväntat besök i form av en hunk som firas ner i helikopter och landar i poolen.
Plötsligt händer inte ett skit. Jo, möjligen kan det plötsligt hända att vi blir prejade av en cyklist eller att vi sätter foten i hundbajs som någon inte plockat upp på trottoaren. Så mycket annat händer inte så väldigt plötsligt och livsfarligt för den tid vi har att förvalta är att tro så.
Det trattas ner till detta enda: Du är själv ansvarig för vad som händer. Och inte händer. Allt mynnar till slut ut i att du själv är ansvarig för att vara nöjd, må bra och försöka få det du önskar men så oändligt mycket lättare är det att lägga över det på någon annan, på någonting annat. Ansvar är tungt. Ansvar för egen tillvaro och eget liv är tyngst. Och ändå är det just det som varenda en av oss har.
Låt mig förtydliga något nu. När jag skriver att du själv är ansvarig för vad som händer menar jag inte det som ingen av oss kan rå på. Det som ingen av oss kan arbeta oss ifrån, det ingen kan undkomma eller skapa komplett skydd för. Död, sjukdomar, vidriga olyckor, ofattbara tragedier. Det är inte det jag skriver om här men jag ska ändå återkomma till just detta lite senare.
Den krassa verkligheten är ju att ingen någonsin kommer att ringa på din dörr och säga att du äntligen blivit upptäckt för de fantastiska egenskaper och talanger som du har. Inte om du inte har jobbat häcken av dig för att visa just detta. Och det är här jag menar … att ingenting händer plötsligt.
Jag har mött många som har sagt att jag hade en sådan tur som fick en roman utgiven av ett förlag. Men det var inte någon tur. Inte någonstans en slump. Det var arbete och målfokus och åsidosättande av andra saker jag ville göra och ha. Det var (och är) uppoffringar och tid och sömnlösa nätter. Det är en tro och övertygelse som blir raketbränsle för att orka. Det är ingenting som plötsligt händer och ansvaret för vad vi vill ska ske, förändras eller hända, ligger i var och ens knä. Det går sällan eller aldrig att skylla på någon annan om det inte blir som man ville ha det.
Sitter du på en arbetsplats där chefen är en idiot och kollegorna är en annan variant av idioter och arbetsuppgifterna är långt ifrån vad du är nöjd med så är det ingen annans uppgift än din egen att ta dig därifrån.
Fattar du inte matten i skolan trots att du försöker och vill kan du inte luta dig tillbaka förrän du fått en lärare som kan berätta så att det blir tydligt. Det är ingen annans uppgift än din egen (tyvärr) att säga till att du behöver annan hjälp. Om du vill fatta relationer och ekvationer och dimensioner.
Och även om du anser att det är samhällets fel att du inte har lönen du anser dig vara värd eller att du inte får det du tycker är rättmätigt så kommer ingen att komma till dig och ändra på allt om du inte själv gör någonting åt det. Och att klaga över situationen är inte att göra någonting åt något.
Men vänta lite nu … vad säger jag? Visst var det väl så att jag, när jag hade 5,50 kvar i min plånbok när det var fyra dagar kvar på månaden, klagade över en alltför låg lön för ett hårt och ansvarsfullt arbete? Visst finns det orättvisor. Jag vet att det finns människor och situationer som styrs av förutsättningar som är svåra eller omöjliga att rå på. Jag vet att det finns människor som råkar ut för ofattbart lidande, grundlösa sorger och obotliga sjukdomar där döden flåsar i nacken. Men fortfarande. Det grymma ansvaret för hur du ska klara det, hur vi ska förhålla oss till det som livet för med sig, ligger i vårt eget knä. Om än med hjälp som vi alla måste ta ibland och ofta. Men det bottnar hos mig. Jag väljer.
You have to accept whatever comes and the only important thing is that you meet it with the best you have to give.
Mycket kan vi inte råda över men det hjälper föga att sitta ner med armarna i kors och beklaga sig. Det handlar om att förhålla sig till situationen. Att protestera högljutt över en låg lön, ett tradigt arbete, en familjesituation som inte gör någon glad, ett kommunalt bussbolag som aldrig är i tid, tar den energi du behöver för att komma vidare. Att lära sig att förhålla sig till det som inte känns bäst är en konst men det är viktigt. Citatet ovan räddade mig under en period. Jag målade bokstäverna på min sovrumsvägg och läste noga, varje morgon och varje kväll. Ibland kunde jag konstatera att jag inte hade mött min situation med mitt allra bästa, med det jag orkade för stunden. Ofta kunde jag somna med känslan av att jag hade gjort mitt bästa. Att jag, trots sorg och panik ändå hade hållit huvudet ovanför vattenytan.
Vi har två val om vi vill komma vidare. Antingen förhålla oss till det vi inte tycker känns okej eller ändra på det som inte känns okej. Och nej, vi kan inte ändra på alla situationer men vi kan ändra på hur vi förhåller oss till varje situation. För ingenting händer plötsligt. Utgå ifrån att ingen annan kommer att fixa det du är missnöjd med, det som skaver, det som gör ont, det som får dig att ligga sömnlös om nätterna. Inget av de två valen är per se rätt eller fel. Det avgörs av var och en och ingen kan någonsin äga sanningen förutom du. Och minns att ingen av oss orkar jämt. Man orkar kanske mer sällan än ofta men skyldigheten emot oss själva är att i alla fall göra sitt bästa. Och det är långt mer än tillräckligt.
Men att acceptera är svårt och mycket måste vi acceptera och svälja. Mycket i livet kan vi inte rå på förutom vårt eget förhållningssätt. Men istället för att klaga och orera över de orättvisor du tycker faller över din väg bör du lägga energi på att se vad du kan förändra. Steget kan tyckas vara ändlöst. Så långt och oöverkomligt att det nog inte ens är värt ett försök. Men börja i det lilla. Börja med att sluta beklaga dig över att din situation inte är vad du vill att den ska vara. Börja med att sluta beklaga dig över människor du aldrig kommer att kunna förändra (den bittra sanningen är ju att vi bara kan förändra oss själva …). Börja med att lägga energin på att hitta en liten lösning, en liten tanketråd som kan ta dig vidare för när du sparar energi på att beklaga dig kommer du att kunna ta ut det kapitalet för att komma framåt. Växelkursen här är nämligen mycket förmånlig eftersom det krävs mer energi att beklaga sig över saker, samhällsstrukturer, annat folks beteende, regler och situationer än vad det krävs för att ta hand om dig själv och ta dig själv därifrån, eller acceptera situationen.
Förväxla inte detta med att vi nu alla ska bli egoistiska mähän som slutar påverka orättvisor och situationer. Det är en helt annan sak. Att kämpa för att någonting ska bli bättre är inte samma sak som att beklaga sig över att någonting inte är bra.
Det finns undantag. Det finns exempel på människor som rönt framgångar som kom av en slump, en upptäckt, en plötslig händelse. Men att förlita sig på undantag är riskabelt och slösar tid du kan ägna åt att påverka din egen situation.
Det där du funderat på att göra i flera år. Den där kursen du spanat på det senaste halvåret. Den där tanken om att man kanske skulle fjällvandra, det du funderat på sedan barnen blev stora men aldrig gör. Den där känslan du burit på under en tid, den där känslan av att du kanske skulle plugga ett år. Eller faktiskt söka det där drömjobbet. Det där bokmanuset du har helt klart i huvudet, det som bara ska ner på papper.
Ingenting händer plötsligt. Du kommer sannolikt inte att få oväntat besök bara för att du sätter på en kopp kaffe. Det börjar hos dig. Och mig. Det finns en payoff, en s.k. slogan som håller långt och länge: Just do it. Det värsta som kan hända är att någonting plötsligt händer för att du bestämmer dig för att något ska hända.
Det här är andra blogginlägget av 15 där jag vill skriva om vad jag tror är viktigt för den som inte vill stå och stampa på samma fläck i hela livet att läsa.
1 Allt börjar i fantasin