Min spring”runda” löper utefter strandkanten på strandpromenaden där jag parerar de andra som springer och pensionärerna som hasar fram i den varma morgonsolen och alla de som är ute med sina hundar innan det blivit för varmt.
Imorse mötte jag en trött golden retriver. Han var ensam och stannade upp när jag kom flåsande. Såg på mig som om jag skulle stanna jag också. Han var gammal. Och mager. Ögonen kunde jag drunkna i. Det finns inte mycket jag kan göra. Hundarna här börjar få högre status än de haft tidigare.
Jag sprang vidare med en betydligt lägre entusiasm. Och så såg jag anslagen. På varje palm utefter strandpromenaden.
Ringde numret och tänkte att hunden blir räddad. Hade ingen aning om hur jag skulle förklara det hela. Lyckligtvis (?) svarade ingen. Cucciolo betyder valp fick jag reda på senare. Den hund jag mötte kunde inte passerat som valp. Jag hoppas att han får mat någonstans. Och en sovplats.
Med en eftersvettning utan gränser packar jag en sliten strandbag och tar min cykel de få meter som leder till havet. Utefter strandkanten finns mängder av etablissemang. På en rad av ca 3,5 km. Arrenden med solstolar och parasoll sida vid sida med de kommunala strandremsorna där man inte betalar för något annat än för den handduk man tar med sig för att ligga på.
Men jag betalar gärna för det här. Jag hänger på Beach Point. Ett klingande italiensk namn på havskantens bästa etablissemang.
… där jag börjar med en skummande, nästan gräddig cappuccino. Godare kan den inte smaka (hur kan det vara så stor skillnad på detsamma hemma i Sverige?? Eller är det min inbillning?). Som godis. Med kaffe. Och havsutsikt.
… beställer min lunch, som med en fantastisk fantasi varenda dag blir en grillad panini med prosciutto cotto och formaggio. Och varje dag blir jag hänförd över hur gott den smakar. Men det kan ju bero på havsutsikten …
Alla har särskilda platser. Jag ligger på plats 228. I rad nr 2 från havet räknat. På rad nr 1 ligger … ja, möjligen de som är stamgäster, de som är trogna, året runt liksom. Jag iakttar, år från år, hur bekanta ansikten antingen plötsligt fått ett parasoll på första raden. Eller som har halkat bakåt till tredje raden.
Igår tog jag en tur ner på stan. Shoppade loss i delikatessbutiken bland ostar, viner och korvar. Här kan jag gå, på några få kvadratmeter, länge länge. Om inte annat för att bara insupa dofterna av ricottaost, färsk parmesan av ett tiotal sorter och smaknyanser, salsicciakorvar och inlagda tomater.
Hey alla matskribenter och fotografer … ni har missat det här stället!
På väg hem oroar jag mig varje gång för mr Tupp som struttar runt utanför sin ägares tomt. Med hönorna i tätt led bakom. Jo, jag har påpekat saken en gång och fick det lugnande (?) beskedet att de gjorde så ibland. Så jag nöjer mig med det. Och även med mr Tupps galande varje morgon runt fyra-rycket. Han låter inte som en tupp. Kanske han är gammal. Han låter mer som en grind som inte vill gå upp. Men han lever. Det ser … och hör jag … varje dag.
På eftermiddag och kväll sitter jag på min balkong, i en mjuk bris i runt 28 grader. Och skriver. Och spanar. Mannen som sopar gatan har funnits på samma gata med samma (?) kvast i alla år. Jag tvivlar på att han är avlönad av kommunen. Samma nedmonterade barnvagn för den kartong han öser ner skräpet i. Samma hatt. Han sopar och pratar med grannar. Sopar och rensar. Det som slår mig är att det verkar som om han ser det som den viktigaste uppgiften någonsin. Ever. Han kommer nog aldrig att dö.
Han och mr Tupp kommer att finnas här för evigt. Det tror jag. Så måste det vara. Precis som havet och stranden och den där krämiga cappuccinon som smakar som godis.