Det är något med den här platsen.
Vänner jag tar hit ser inte det jag ser. Alltid. En del ser lite. Men jag ser allt.
Killarna/männen (jo, det finns inga kvinnor i de här grupperna vad jag har sett) som samlas tidigt lördag och söndag morgon, fullt utrustade/utklädda för en cykeltur på vägar utefter hav och över kullar på välsmorda hojar. Det är allvar. Ingen lek.
Maten. MATEN. Så enkel och så fullkomligt perfekt. Antipasta, grillade grönsaker, dränkt i vitlök eller inte. Färska grönsaker som smakar. Sött. Och så fisken. Och vinet. Och leenden. Och den där brisen i de 25 grader som råder runt 22.00.
Sanden. Sanden som man kan gå på innan klockan 12. Inte senare. Sanden som de små barnen skriker högt över när mamma eller pappa missar att bära, när barnen tar en egen tur på varm, solhet sand. Den där sanden jag vill ta med hem i en stor kasse så att jag kan stoppa ner tårna varje dag.
Morgnarna när pensionärerna gör sin gymnastik. Med tårna i havet och hälarna i sanden. Armar ut och upp och ner och sträck. Husmorsgymnastiken. Vi upprepar fyra till fem gånger. Sedan räcker det. Och jag tänker att det kanske är lättare att bli gammal här än där.
Man tar en powerwalk. Ålder spelar ingen som helst roll. Man går. Pensionärerna går. Fram och tillbaka på stranden. Sedan försvinner de. De fångar den bästa stunden på dagen.
Jag har varit här, till och från, sedan 1990. Mannen som är blind tror jag att jag har sett nästan lika många år. Förra året kom han på stranden, på sin morgonpromenad, med en svart labrador. Labben for med nosen. Upp och ner, höger och vänster. Det såg knepigt ut. Schäfern som varit mannens ledarhund så länge jag kan minnas var borta. Schäfern som gick med honom, spikrakt. Parerade barn, luftmadrasser, fotbollar. Utan en blick på någonting utom vägen som var bäst för den han hade ansvar för. Labradoren, den som tagit över, verkar ha lärt sig lite mer än han hade gjort förra året. Nu går nosen bara neråt. Inte åt sidorna. Och den blinde mannen går sin promenad, med labben, på morgonen och så samma sväng på eftermiddagen. Det blir ca 1 mil per dag.
När solen lämnat min balkong skriver jag. Det går förvånansvärt lätt med himlen som tak och vyn över bergen där molnen hänger sig kvar, där de fastnar, fångas upp. Jag glömmer tiden. När hundarna tystnar och de italienska koltrastarna (som är som våra fast på lyckopiller) lugnat sig förstår jag att det är dags att sova. Men det är svårt när man vill behålla dagen, inte låta tiden gå så fort.
Och min ”runda”. Antingen jag går eller springer de ca 7 km som strandpromenaden fram och tillbaka utgör. Men oavsett. Jag sätter mig alltid precis just här. Och spelar precis samma låt. Varje gång. De italienska damerna tar sina morgondopp. Någon håller sig i sjömärken för att inte tappa balansen. Några småpratar i timmar. Jag följer vågorna med blicken. Jag hämtar andan.
Jag vilar lite. Och ofta sitter jag där på balustraden och gråter. Bara för att jag är förälskad och för att jag måste lämna förr eller senare och för att jag inte vet hur framtiden ser ut och för att jag vet att jag vill så mycket och kanske inte vågar allt och för att jag alltid alltid saknar mina flickor när de inte är här med mig.