Christina Stielli

Arkiv för augusti, 2011

Jag och Bokbussen till Bokmässan 2012

Publicerad: 2011-08-31 - 12:40
Dela på:

Åk med Swebus till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg! Mässan går av stapeln den 22 till och med den 25 september och årets tema är ”Tre länder – ett språk, Tyskland, Österrike och Schweiz”.

Är du bokbloggare? Bor du i Stockholm med omnejd? Är du sugen på att göra en oförglömlig resa där du träffar andra bokbloggare och spännande författare som t.ex mig? (”spännande” vet jag inte om jag kan skryta med …)

Läs mer hos Swebus som släpper biljetterna imorgon! Bokhora har också skrivit om den fina Bokbussen och självklart Jeanette Öhman som också åker med!

See u!

Kategori: bokprat, guld
Av Christina Stielli

Inte särskilt tramsigt

Publicerad: 2011-08-30 - 13:41
Dela på:

Emanuel skriver så bra i DN idag. Om hur det kan uppfattas som trams, det vi håller på med i bloggar, på facebook, på twitter. En väldigt kär vän till mig, som vägrar vara på facebook ”för hon vet inte hur hon ska hinna med sånt trams”, satt däremot och åt frukost (nåja) med mig i modiga två timmar. Visst p-r-a-t-a-r vi. Men vi tramsade också.

Jag får energi av andra, jag får kanske till och med energi av trams. Men jag vill välja själv när det är dags att tramsa och babbla. Om det som är så viktigt: ingenting särskilt. Det vi alla någonstans pyser. Oavsett om det är ansikte mot ansikte, per telefon, på de (omdiskuterade) kafferasterna eller i de sociala medierna. Själv får jag luft under vingarna, intryck och idéer, jag får prata av mig för att rensa i en trång korridor, jag tänker klarare efteråt.

Tid finns alltid (ingen har någonsin blivit av med 4 timmar eller så), det är hur vi fördelar den. Och det är upp till var och en men vi tramsar nog lite till mans. Både här och där. Bara för att det är så viktigt.

Kategori: guld
Av Christina Stielli

Plötsligt blir det bara bäst

Publicerad: 2011-08-27 - 08:50
Dela på:

Här sitter jag i helgen och skriver. Som av en händelse har jag bokat in en drömplats, ett smultronställe, en liten oas, en plats där min tid tycks stå still och allt annat rör sig utanför och jag är noga med att vara här och ingen annanstans. Allt som är vardag och jobb och oro och problem som kan tyckas komma utan en enda chans till lösning får ligga kvar mitt i stan.

Jag sitter här och jag märker att varje liten del av mig tar in en av sommarens allra sista solvarma dagar.

Kategori: guld, manusjobb
Av Christina Stielli

En kommentar om min roman

Publicerad: 2011-08-26 - 15:15
Dela på:

Jag har läst om och om igen. Det blir liksom bara vackrare och vackrare.

Hej, läst de senaste blogginläggen och nu är mina mungipor ända uppe vid öronen :=)
Tror du fått en ännu större beundrare än innan ….
Köpte din bok: ”Jag älskar dig inte, som sommarläsning, lade den i högen av de böcker jag gärna ville läsa under semestern.
Den var pocket, klimatsmart. ja du fattar inte ett första handsval ;) (sorry)

Nyhetsmorgon på TV4 är ett TV program jag tittar på när jag är hemma, dömm av min förvåning när de recenserade din bok och jag insåg den ligger i i min semesterhög!!! Dessutom var du med och pratade. Lyssnade och insåg efter en stund att det handlade om hämnd…. dessutom fick de kritik för att de gick ut och sa att man skulle hämnas? Jag lyssnade lite till och förstod att jag köpt en bok som just nu passade mig som handsken.
Jag öppnade boken, sträckläste den med tårar trillande nedför kinderna…… Den handlade i princip om mig, alla mina känslor vid min separation var så perfekt beskrivna att det var kusligt, vet inte hur många gånger jag snöt mig, grät och skrattade när xxxxxxx …

Med allt detta vill jag egentligen säga TACK!!!! Äntligen kunde jag släppa min egen separation som då var ett år gammal och det tuffaste svåraste jag varit med om, jag kunde på något sätt ta ett jätte kliv framåt och tänka! ”-Jävla idioter till män, prata” så kanske saker vore på ett annat sätt.
Jag släppte mitt gamla, bestämde mig för att denna semestern var min, jag har haft en underbar semester, tagit kontakt med min fina kusin ett år äldre än jag, vi har inte av olika anledningar setts/pratats vid på 33 år…………….. Gissa vem som hade hur mycket som helst att prata om. Jag hade inte kunnat ta det steget om jag inte blivit den starka kvinna jag blev av att läsa din bok.

Tusen Tack för en livsbeskvining som säkert hjälp fler än mig!!!

Kategori: bokprat, guld
Av Christina Stielli

Lookibooki – en briljant liten idé

Publicerad: 2011-08-25 - 21:21
Dela på:

Med Lookibooki kan du skapa en personlig, lektålig pekbok i snygg design som du enkelt utformar själv. Fyll den med foton på vänner, familj och favoritsaker. Lookibooki är den perfekta personliga presenten – en present som barnet har glädje av redan idag och som desssutom blir ett minne för livet.

Och ett sådant alldeles perfekt litet event för lanseringen av den fina Lookibooki! det var generöst, vackert, trivsamt och … generöst. TACK Linda och Lookibooki!

Charlotte och Dragan, nyss hemkomna från Grekland. Kvinnan till vänster var så trevlig, hon driver en blogg och jag minns inte hennes namn! Skämmes.

Titti och hennes Erik kom också!

Och of course. Min Mona!

En liten pekbok, du gör den alldeles själv, med bilder du väljer, text du skriver själv. Idén är så självklar!

Skaparna, kreatörerna (två tredjedelar i alla fall) bakom boken.

Tack Linda! Tack Lookibooki :)

Kategori: guld
Av Christina Stielli

Nu är jag fast

Publicerad: 2011-08-24 - 16:52
Dela på:

Och dottern bara göder mitt behov som i och för sig inte behöver gödas. Bara matas.

Nu har vi kaffemaskinen, som jag fortfarande är kär i och därtill en mjölkskummare.

Den här lilla mirakelapparaten skummar mjölken och gör den skållhet på mindre än 30 sek (för en kopp, till mig). Ut kommer ett sällan skådat krämigt skum som passar utmärkt att toppa min nygjorda espresso med.

Sanslöst gott. Som godis. Och ingenting krångligt att göra rent. Så smidigt så smidigt. Jag är så fast.

Kategori: guld, kalas
Av Christina Stielli

Varje elevs rättighet blir en USP*?

Publicerad: 2011-08-23 - 12:47
Dela på:

Jag stannade upp när jag såg reklamen för skolan. Det är varenda unges och elevs rättighet att bli sedd, att känna sig trygg, att trivas och få vara sig själv. Det är inte en unique selling point*. Borde inte vara. Alls.

* Marknadsförare brukar prata om begreppet USP (Unique Selling Point) som något som visar kunderna vad som skiljer ditt företag från andra.

Kategori: meh?
Av Christina Stielli

Nu sätter vi punkt för fler framfall

Publicerad: 2011-08-22 - 14:23
Dela på:

Nu fick det vara nog tyckte både jag och veterinär imorse. Nixon också förmodligen.

Efter morgonens penisframfall, som blev det 7:e eller 8:e i ordningen, beslutade vi oss för en kemisk kastrering. Detta efter att jag fått förklarat för mig att det med all sannolikhet inte är för trång förhud utan för mycket hormoner.

Pang. Och så var det klart. Ett litet chip i nacken utan att han märkte hur vi på en millisekund berövade honom naturliga drifter och pirr i kroppen. Det känns lite för jävligt faktiskt. Men å andra sidan kan han inte ha det så här. Det gör ont och är extremt jobbigt och utmattande för honom. Dessutom farligt eftersom ömtålig vävnad blir blottad på ett sätt den inte ska bli.

Nu vilar han upp. Igen. Lätt lullig av lugnande dricker han lite vatten och kissar lite på närmaste stolpe för att sedan dra sig mot vår port igen. Och sängen.

Kategori: Nixon, skit
Av Christina Stielli

Om en pojke som hamnat så snett

Publicerad: 2011-08-19 - 10:30
Dela på:

Allt händer på en dag. Inte nog med att vännens 18-åring har blivit sämre på semesterorten (men han ska kunna ta sig hem idag med planerad flight kl. 12.00), igår opererades lilla Nixon för pigmentös keratit och när jag strax innan dess stod med ett ben i duschen ringde TV4 och frågade om en intervju.

Jag skyndade till veterinären med Nixon, in med honom där, småsprang hem, kastade in allt som inte ska synas i ett välstädat hem och i en tv-ruta, i dotterns rum och stängde dörren och strök en skjorta, målade till lite i ansiktet och försökte fokusera på vad som skulle sägas.

Jag fick, i matsalen hemma, sagt allt jag tyckte var angeläget och viktigt i frågan om varför inte en enda vuxen (uppenbarligen) reagerat på de bilder pojken som nu häktats för bomben i Sköndal, lagt ut på olika sidor på nätet under mer än ett år. Bilder där han poserar med sina hemmagjorda bomber, filmer där han visar hur han spränger dem.

Ärligt talat är jag inte förvånad, samtidigt som det i allra högsta grad är förvånande. I intervjun, som kraftigt klipptes ner (förstås), menar jag att föräldrar måste ha ett ansvar för sina barn oavsett på vilken arena de rör sig och det är så viktigt att skapa ett förtroende med dem så att de känner att de kan och vågar komma och berätta om en kille som verkar tagit sitt intresse för pyroteknik alldeles för långt. Det är ungarnas skyldighet att berätta för en vuxen om någonting inte verkar rätt, och det kan de flesta avgöra, och det är den vuxnes skyldighet att agera med den informationen.

Jag hoppas mycket i just det här fallet. Att flickans händer blir helt återställda. Jag hoppas att pojken får hjälp eftersom han uppenbarligen och bevisligen kommer från en familj där det kanske är tunnsått med den varan. Jag hoppas att ungar som i olika forum ser att något är snett kan våga berätta för en vuxen. Och jag hoppas hoppas inte att någon gjort det med den här killen, att någon faktiskt berättat för en vuxen … som sedan inte gjorde något åt saken.

I över ett år har bilder och filmer legat ute på en kille som så uppenbart är snett ute. Jag kan på ett sätt dra en suck av lättnad över att man fick grepp om honom nu, och inte senare, när han redan hunnit ha ihjäl någon eller några.

Länk till nyhetsinslaget.

Kategori: media, synpunkter
Taggad:
Av Christina Stielli

När det (inte) blir bra

Publicerad: 2011-08-17 - 10:56
Dela på:

En 18-åring nära mig åkte till semesterorten med stort S (som i semester, sol och sprit) tillsammans med sina dussinet killkompisar. Han hade sett fram emot resan h-e-l-a sommaren. Eller förmodligen ända sedan i våras då han och kompisarna högtidligt betalade kalaset och fick sina resebevis.

Och jo. Gänget var inställda på party. Fest, helst dygnet runt liksom. Årets höjdare, laddning innan jobb och skola fortsätter, sparade pengarna skulle jobba.

Så be it. De partade. Kom hem runt 8 på morgonkulan och ställde klockan på 11 och la sig i 40 grader och sol vid en pool och fortsatte sova och planera för kommande fest. Livet leker liksom.

Så ringer han hem till sin mamma en natt. Hon svarar och försöker hänga med när han säger att han inte kan andas. Att han står framför en spegel och ser hur halsen svullnar upp på ena sidan och han säger att han inte kan andas alls om 3 minuter.

Det festande gänget med dussinet killar fattar att det är allvar och kastar in sin kompis med andnöd i en taxi och skriker det som mamman upprepar i telefonen ett antal hundra mil därifrån: KÖR FORTARE!

18-åringen hade halsböld. Han får penicillin värdigt en ardennerhäst i dropp, researrangören kontaktas, mamman blir något lugnare (men svär över att de inte skär upp bölden och jag tänker att man kanske kan karva här hemma istället) och alla är glada för att det tecknades en reseförsäkring just för sånt här innan killen åkte.

På sjukhuset långt bort ligger han med dropp. Alla är oroliga. Han har svinont. Kompisarna har tappat tidsplanering och rutin. Killen med halsböld börjar må bättre och ringer hem till mor igen och frågar om det väl ändå är okej att man dricker alkohol i alla fall väl?

Kanske mamman väser mellan tänderna, kanske hon skriker så det hörs gott utan telefontrådar i luften och radiovågor över ett halvt jordklot: NEJ!

Så blir han utskriven (igår), utan en karta med penicillintabletter som är gängse här hemma för en penicillinkur skall icke avbrytas utan vara i minst 10 dagar. Eller nåt. Mamman kontrollerar vilken antibiotika han borde fått med sig, meddelar sonen som kliver in på närmsta apotek och plockar från hyllan och jag börjar fatta lite av vad man avser när man pratar om att vi äter för mycket antibiotika … Det han får tag på lovar att slå ut varje liten millibakterie och säkert lite annat under tiden.

Igår kväll åker han in akut igen. Samma sjukhus där ingen pratar engelska och samma halsböld som fortfarande inte skärs upp. Samma mamma som nu är ännu mer orolig och samma 18-åring som hade tänkt festa till ca en halvtimme innan incheckningen på fredag ringer hem och gråter för nu är det inge kul längre och då gråter mamman och så säger jag att det är ett dygn kvar. Sedan kommer han hem.

Jag döljer mitt lätt elaka gapskratt (när det nu ändå gått bra) över gängets planer på att festa tills levern blev blå på innestället i Europa någonstans och istället går luften ur och 18-åringen får nöja sig med antibiotika i dropp och ställa drinkarna åt sidan.

Ibland blir det faktiskt ganska bra.

Kategori: guld, meh?
Av Christina Stielli
« Föregående