Jag är lätt överväldigad av mail och meddelanden på twitter och på facebook från folk som har läst min roman. Jag är glad, mitt i sådana bekymmer som man inte kan skriva om här. Jag är glad att människor tycker om min berättelse. Jag är glad för att jag skrev en bok som blev en bok. Jag blir barnsligt glad när jag går in på en butik och ser min bok i ett ställ, på macken, på Coop, på Pressbyrån. Jag blir innerligt jätteglad när döttrarna och mina vänner delar den där lyckan med mig när jag stundtals blir överöst av sms med bilder tagna på just sådana platser eller om någon har sett min bok i en tidning.
Någon skrev någonting om skryt.
Jag viftar bort sånt.
Det är aldrig någonting som ”plötsligt händer”. Det är väl bekant att, om vi vill att något ska hända i livet, vi måste lägga ner mycket, kanske långt, svårt, envetet arbete. Och når vi inte det mål vi vill nå så är det bara att försöka igen. Med ännu mer övertygelse om att det ska gå.
Jag bestämde mig 2005 för att skriva en bok. Det blev på riktigt förra året, det tog alltså 5 år. Att gå i mål efter allt det jobb jag lyckligt lagt ner var berusande. Att få se sin bok i hyllor, höra från människor som har läst den är ännu mer berusande.
Och jag är glad. Ibland till och med rusigt lycklig.
Jag tänker aldrig sluta vara glad över de mål jag når, över det jag eventuellt lyckas med. Jag kommer aldrig att sluta vara stolt över mitt eget arbete, min egen insats eller mina egna resultat. Jag kommer aldrig att sluta utbrista wo-hoo! när min bok klättrar på en topplista eller får beröm av någon.
Jag drar mig inför de människor som så märkbart lyckas med det de föresätter sig men som sväljer och ser ut som om det var en händelse, någonting oplanerat, ett så självklart resultat av egen förmåga att det inte behöver nämnas eller ens glädjas över. Jag faller för alla författare jag möter som vågar vara just så lyckliga över sitt arbete som jag kan vara över mitt.
Lyckligtvis har jag överfört mitt mod och min naiva förmåga att glädjas över sig själv och egna prestationer till döttrarna. Hoppas jag. Deras liv har ju just börjat. Men jag hoppas att de kan se sig själv i spegeln och med ödmjukhet säga att de gillar vad de ser, att de faktiskt är jävligt stolta över sig själva. Där och då. Oavsett.
Jag tänker faktiskt aldrig sluta vara glad över vad jag klarar i livet och förmodligen kommer jag aldrig sluta vara ledsen över det jag inte klarar. Jag hoppas att jag alltid kan vara så ödmjukt stolt över de mål jag når och den jag är och blir. Oavsett om det gäller att dammsuga lägenheten, lyckas med kycklingrullader, springa en mil, få en pelargon att överleva, klara mig som egen företagare eller skriva en bok.