Först blir jag lite irriterad. Sedan arg och när timmarna fått gå är känslan bara ledsen. Att vi inte kan ändra på någon annan än oss själva borde vara väl känt vid det här laget. Att låta egna värderingar ta över i ett samtal för att försöka hävda sin åsikt, sin rätt, sitt tyckande … leder sällan till annat än platt fall för ett samtal eller i värsta fall, en relation.
I några samtal där jag, för vänner, berättat att vi numera har en hund som heter Nixon har jag mötts av just det beteendet. Kanske det är menat att vara roligt. Kanske bara ironiserande. Eller kanske bara … korkat.
En hund? Men har ni verkligen tänkt över det??
Men vad ska det vara bra för? Och hur kommer det att gå när du jobbar så mycket?
Om dessa frågor som jag har fått var ärligt menade som just frågor, undrar jag vilket svar vederbörande förväntade sig.
Nejmen å herregud! Du har rätt. Vi har ju inte tänkt över det här!
Jadu, jag har faktiskt ingen aning om vad det ska vara bra för och hur det ska gå när jag jobbar? Jösses, det har jag ju inte tänkt på. Alls!
Så varför ställs dessa frågor? Varför möta en person i ett samtal och ifrågsaätta den personens beslut eller görande? Som vi gör både här och då, lite nu och till mans. Vad vill vi?
Ändra på någon annan? Trycka ut våra åsikter och därmed få den andre att begripa hur väldigt fel han/hon har? Och om så är fallet … är det rätt väg att gå tror du? Kan det vara så att du inte ska behandla andra som du själv vill bli behandlad utan som den du har en relation med vill bli behandlad?
Och är det verkligen så svårt att knipa igen med egna åsikter och bara vara glad för en annan persons skull?