Ibland vill jag helst resa mig upp och gå. När det blir för mycket. För mitt eget beteende ifrågasätts inför en hel grupp. Samtidigt skulle jag aldrig resa mig upp och gå. Den här gruppen som jag sitter i, som en av nio personer, skulle jag kunna berätta precis vad som helst för, jag skulle försvara var och en av dem om det kom till kritan, jag kanske skulle kunna lägga mitt liv i den här gruppen. Vi har, på bara några dagar, blivit till en enhet, en sluten grupp med en hemlig pakt. Allt vi säger stannar i rummet. Förtrolighet råder och vi tar var och en ansvar för våra handlingar och känslor.
Det är inte ordet kärlek jag far efter när jag ska somna på kvällen och tänker på den dag som passerat, det är en varm respekt mellan oss. En miljö där vi vet att ingen vill oss illa. Där vi vet att var och en vill att var och en ska växa, utvecklas, förstå och … reflektera.
Ordet reflektera återkommer hela tiden. Jag som tror att jag lever intensivt i nuet märker att jag gör det först när jag reflekterar. Jag har landat här, mitt i en skog i Småland och på något märkligt sätt är allt som händer på andra sidan skjutfältet, på andra sidan E4:an (som går utanför mitt fönster) så väldigt oviktigt. TV finns inte, radio når vi via datorer om det mobila bredbandet vill. Vi börjar kl. 8 varje morgon och slutar när vi är klara. Igår var vi klara kl. 20, jag äter mina medhavda svarta lådor så hänger vi i det rum som närmast kan kallas som sällskapsrum och pratar tills vi blir trötta runt 21.30.
Den här militärförläggningen har nästan blivit lite magisk.
Vår korridor med rum, toa, dusch och kök
Min svit
Militärmanglade lakan till alla
Lyllo mig eftersom tre av deltagarna har med sina hundar, det här är Vilda
I ena halvan av föräddningen håller vi hus, i den andra har polisens hundpatruller träning. Jag känner mig väldigt trygg här.