I den här bloggen blir det inte många diskussioner. Det beror förmodligen på att jag sällan bloggar om sådant som kan skapa diskussioner. Det jag bloggar om här är ganska harmlöst. Det kanske får bli ändring på det för jag inser att det är långt mer stimulerande med en så konstruktiv dialog som uppstod nu senast än mycket annat. Samtidigt tar det mer av min tid, mer av mitt fokus. För jag tänker och vänder och försöker förstå de olika åsikterna för kanske jag kan lära mig något. Kanske jag kan använda bloggen för att, med hjälp av den dialog som kan ske, faktiskt kan utmana mig själv och utvecklas?
Det blev en mindre storm efter mitt inlägg om Olle. Jag har läst och funderat. Jag har funderat över på vilket sätt vi deltar i dialogen och hur viktigt det är för många av oss att få en annan att tycka som just jag gör.
Det som slår mig är att de som deltar i kommentarsfältet skiljer på mig som person och mina uppfattningar (utom någon som valde att kalla mig för plattnacke för att jag tyckte olika). Det gör mig glad. Alltför många mail och kommentarer jag får där man gärna vill drämma till med personangrepp, hävda att jag är dum i huvudet tack vare en åsikt jag har. Jag gör själv så, innan jag hinner bita mig i tungan och förstå att det är skillnad. Att olika åsikter kan ligga i ett samtal som inte har som målsättning att få den andre att tycka lika utan som har som mål att förstå en annan persons åsikt.
Den enda som ställde frågan (som jag själv skulle vilja vara den första att bemöta en annan åsikt med) ”Hur tänker du nu?” var Mymlan på twitter.
Någon tyckte att jag tänkte lite snett, någon tyckte att jag skulle sluta när jag beskrev hur jag tänkte. En annan skrev att det var bra att vi hade olika syn på saken, någon tyckte att jag visade på en skrämmande brist på förståelse och att jag skulle sansa mig och en annan person tyckte att jag skulle ta ansvar för mitt inlägg och inte dribbla bort sakfrågan.
Att ”sluta” och ”sansa” sig är svårt. Det ligger i en annan individs uppfattning huruvida jag slutar eller sansar mig. Att dribbla bort sakfrågan har aldrig varit mitt syfte (det kan uppfattas som om man gör det när man svarar på olika kommentarer och låter diskussionen spreta tack vare detta) och jag undrar på samma gång … vad var egentligen min sakfråga?
Jag tyckte att media inte någonstans ifrågasatte killarnas vårdslöshet. Tonen blev, för mig, att det var synd om killarna och där dog varje vinkel eller krok.
Jag tycker att en 12-åring kan ta ansvar. Är man 12 år får man lov att cykla på trafikerade gator. I mina ögon blev det för mycket ”stackars”. Thats it.
Vad jag inte ville var att lägga skulden över det som inträffade på killarna. Det var helt fel av mig. Länsstyrelsen och polisen fattade beslut som ingen kunde råda över eller rå för. I alla fall ingen av killarna. Det var klantigt av mig att formulera mig så.
Jag stöter ofta på en slags respektlöshet för natur och djur. Något jag ibland mår fysiskt illa av. Jag försöker att inte följa det som händer i västra Sverige, där en våg av tortyr mot hästar pågår. Jag försöker att undvika bilder på en svan som några tonårskillar satt en vikt runt halsen på varpå svanen välter upp och ner i vattnet och drunknar. Det här har i sak ingenting att göra med vad som hände i Funäsdalen men hela historien tangerade för mig en respektlöshet jag ibland finner tröstlös. Någon skrev i samband med mitt blogginlägg: Det finns gott om björnar i området. Ja, just så. Där kan jag faktiskt inte – hur mycket jag än önskar – hitta ett skydd för att inte bry mig om på vilket sätt vi ibland värderar det vi har omkring oss.
Essa och Sam gav mig en större bild av allt som hände. Tack. Så självklart var det inte killarnas fel. Ingens fel. För det var en olycka. Men då kan jag ändå inte tänka skit samma eftersom jag är av den uppfattningen att respekt kommer i två körriktningar och att ett gäng killar kunde ha respekterat givna ”regler” för att undvika, om inte annat, skador. Men som någon annan skrev ”killar är killar” och jag tror tjejer är tjejer också.
Någonting kan jag lära mig varje dag. Och jag ska påminna mig själv om att, när någon har en annan åsikt än den jag har, alltid börja med att fråga: Hur tänker du nu? För någonstans kan man kanske till och med lära sig något av den andre.
.