Jag ska delta i Svarta Lådans Utmaning från den 7 mars till den 15 maj (ca). Imorgon är det avstämning inför starten. Jag ska vägas in och nypas i skinnet för att mäta fettprocenter. Jag ska sätta upp ett mål med min egen utmaning och jag ska nå dit.
Låt oss redan nu konstatera att jag antingen kommer att vara helt körd, absolut slutkörd men framför allt omkörd. Någonstans känner jag att de jag utmanas tillsammans med (Frida och Sofie) ligger i en helt annan klass än den jag rotar runt i och jag tycker att det nästan är orättvist att de ska vara med. Och det är orättvist att, på den här sidan, ligga på bild intill två brudar som ser så vältränade ut att jag själv framstår som den extrema kontorspotatis jag har blivit.
Jag har nämligen lagt ner träningen över huvudtaget och har under en tid insett att jag är på väg rakt utför. Jag har inte sprungit eller promenerat så fasligt mycket (läs: i princip inte ett skit) sedan snön kom och det vet vi ju hur länge den har legat här. I Thailand sprang jag, tränade på gymet. En insats som kanske satte några mil i benen på mig. Men inte mer.
Jag anser att jag äter jättebra, förutom då jag lassar i mig en påse ostbågar av den rätta sorten samtidigt som jag intalar mig själv att jag är värd det. När jag berättade om min dagliga kost skakade Mats lite lätt på huvudet. Jag vred mig i stolen.
Allt det jag ”unnar” mig hade gått utmärkt att sätta i sig … om jag hade kombinerat intaget med rörelse. Men jag vill hellre känna mig glad i kroppen och det gör jag inte alls. Den sitter och beklagar sig över att jag inte går ut och anstränger den. Den ojjar sig över att den aldrig får känna en enda liten träningsvärk och att den aldrig får somna astrött.
Vad jag gör istället för att träna?
Jag jobbar.
Möt Bigs. Svarta Lådans snyggaste kontorshund
Jag insåg, när jag träffade Mats och Ia på Svarta Lådan (och Bigs förstås!), att jag prioriterar varenda vaken timme till jobb eftersom jag hela tiden måste känna mig säker på att jag får in affärer, kunder, uppdrag. Jag vågar inte lägga tid på annat än att se till så att jag drar in min egen lön. Det är ju så … att om jag inte jobbar så får jag ingen lön. Jag har aldrig några lönehelger i slutet på månaden, jag får lön om och när mina kunder betalar.
Så jo. Den enda kroppsdel som somnar utmattad om kvällarna när jag har jobbat en helt vanlig arbetsdag på 12 timmar, är huvudet. Och ibland hjärtat eftersom oron kan sätta sig just där.
Nu är jag utmanad. Av mig själv men tillsammans med proffs som ska lära mig en hel massa. Bland annat hur jag äter helt rätt utan att hålla på med dieter fram och tillbaka och utan att ens snegla åt nutrilettpulver.
Och så ska jag få träna eftersom de pass som nu ska bokas upp kan jag inte boka av. De ska bara genomföras. Det kommer att vara otrevligt läskigt för mig att lämna kontoret och gå till gymet, kanske så länge som två timmar i sträck. Men jag måste. Det spelar ju knappast någon roll om jag får mitt företag att gå runt om jag behandlar mig själv så att jag barkar rakt in i en vägg.
Det blir hårda tag och andra bananer och bullar och ett j***a målfokus på att genomföra den här utmaningen. Och nå det mål jag ska avslöja imorgon … när jag vägt in mig och de har fått ta ”före”-bilder. Då blir det blogg om vad allt det här kommer att innebära i detalj också. Det är inte bara jag som kan lära mig äta rätt nu … allt kommer att läggas ut på bloggen. Of course.
Foto: Theresia Köhlin
Jag ska trivas med hela mig. Och jag ska ha roligt under tiden. Och jag ska lära mig hur man skiter i att banta, hur man äter rätt och att man inte behöver jobba dygnet runt.