Kattjävlarna väckte mig klockan 6 men med hårda ord och en och annan lätt spark för att få dem ur min säng sov jag till 8. Herregud, de kommer inte dö av svält. Även om de är helt övertygade om att så är fallet.

Klockan 12 startade föreläsningarna och först ut var Beata med sin barnbok. Därefter Carolina med sin bok En bråkdel av en sekund. Och så jag.

Jag kan ha ett stort problem, ett genetiskt fel eller så är det en tillgång ibland. Jag älskar att föreläsa om det jag vill berätta om. När tiden var ute med god marginal hade jag inte ens hunnit läsa ur min roman.

Anyway. Jag fick många fina samtal med läsare och det är vad jag går igång på. Också. Tack alla som kom och särskilt till Pernilla som sket i en eventuell feber och drog med sig sin fina mamma för att lyssna. Och jag har snott bilden från Pernillas blogg. Förlåt ;)

Så mötte jag upp en av mina gamla kursledare och så åkte vi runt och fram och tillbaka för allt var stängt och vi var ashungriga och det blåste satan ute. Vi hamnade på Orangeriet på Kungsholmen och satt där, i eftermiddagssol och kvällssol och solnedgång. Såg kajorna som kolsvarta och alldeles perfekt vikta pappersfåglar mot den kvällsblå himlen flyga från stan, såg solen försvinna bakom en kulle på andra sidan vattnet. Åt fisksoppa och drack vin och satt i en soffa intill en eldstad och pratade om precis allt. Livet, boken, böckerna, recensioner, mord, karaktärer, föräldrar, barn, hundar, Italien, vinsorter, förändringar, slalom, hjärtoperationer och lite till.

Jag hade kanske inte behövt taxi hem. Kanske jag hade kunnat flyga.

Äntligen äntligen äntligen. Äntligen har Skolverket förstått och med en angelägen undersökning och studie visar man på att mobbningsprogram inte fungerar. Dessa program som skapats på både lösa och mindre lösa grunder och som skolor i en desperat längtan efter quick-fix köpt in för dyra pengar.

Det fungerar inte att t.ex. som i Friends, lägga ansvaret på kompisar. Tanken är god, nästan romantisk. Men det är att svära sig fri från ett vuxenansvar och i värsta fall öka en redan spänd stämning. Jag mötte en kille en gång som fick erfara ”Friends”. Han hade varit mobbad i flera år. När skolan så beslöt att göra någonting åt saken köpte man in programmet Friends. Valde i klasserna de som skulle vara kompisstödjare. De som valdes var de som mobbade honom. Situationen blev ännu värre.

Så här skriver BO idag. Bland annat:

Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara ”vakter” mot mobbning.
Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha ”löst” mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan.

Äntligen.

Igår kväll var jag på en releasefest för min tidigare lärares poesisamling.

Du vet … man kommer in i ett stort rum, hyfsat mycket folk. Känner ingen. Hälsar och kramar värden och författaren. Sätter sig vid ett bord med sitt vin och sin smörgås. Börjar något trevande samtal med två främmande människor. Det väller in människor, Sören försöker balansera alla skumpaflaskor han får.

Sören Olssons diktsamling

Då kommer Åsa Larsson med en väninna in genom dörren.

Ibland funderar jag över min ständiga nyfikenhet och det som flickorna alltid bär en oro på … att deras mamma ska prata med främmande personer. Bara för att. Men jag tror jag vinner på det. Mitt liv blir spännande. Det är spännande. Och jag missar inte möjligheten att möta människor.

Jag skiter i mitt vin och i min smörgås och går fram till Sören och säger att han får presentera mig för min idol nu. Nu. Sören är inte den sorten. Han ler och mumlar något om att du kan nog fan säga hej till Åsa själv. Så då gör jag det.

Hon är en av de få svenska författare som jag beundrar jättemycket. Hennes språk och hennes berättelser sitter kvar i huvudet och jag läser gärna böckerna om och om igen.

Sören på scen. Snart kommer hans bok om hur man skriver en kriminalroman. Där både Jens och Åsa intervjuas. Den boken kommer inte att gå så många förbi.

Så fortsätter kvällen med att jag sitter och pratar med henne och hennes väninna. Alla tre har det gemensamt att vi haft Sören som kursledare. Och vi pratar och pratar och plötsligt avslöjar vi både det ena och det andra och så pratar vi och skrattar och jag tänker att hon är precis lika fin rakt igenom som jag trodde.

Och till mycket senare timme än jag hade planerat sitter jag och pratar med henne, hennes väninna och Jens Lapidus som också har det gemensamt med mig att han gått Sörens kurser.

Det är inte märkligt alls. Han är lika otvungen och självklart varm och spännande att prata med. Han pratar med hjärtat, han lyssnar, han verkar ärlig i orden. Vi skrattar åt minnen från den där kurslokalen och åt Sörens återkommande brutala kommentarer om våra respektive manus och karaktärer. Alla vet att Sören pressat oss i en riktning som landade i en bok … för mig. Lite fler böcker för Åsa och Jens.

Två väldigt framgångsrika författare som jag beundrar för deras texter och det särskilda språket de båda har var och en för sig.

Och de kunde ha dragit sig undan från kvinnan som kliver fram till dem och säger att hon måste få säga hej, berätta hur bra de skriver. De kunde ha varit så tagna av sina framgångar att de helst inte pratade med löst folk. Tänk att jag alltid tror att det skulle kunna vara så. Och tänk att jag jag alltid blir så glad när det aldrig stämmer (än).

Jag hade en viktig fråga till Åsa. Hittade ett mellanrum i vårt pladder:

”Varför plågar du djur i dina böcker?”

Då ler hon stort och varmt och säger att hon älskar att plåga djur i sina böcker.

Jag hoppas att jag någon gång får prata med henne igen. Det var så mycket vi inte hann med att prata klart om. Av det där som vi lovade varandra att aldrig någonsin i hela livet berätta för en levande själ.