Ikväll skrev Hasse på twitter att vi blir asociala med sociala medier. Jag svarade väldigt spontant.
Men det var ett ärligt svar. Jag har aldrig varit så ”social” som jag är med sociala ”medier”. Och jag kommer tillbaka till att vi envisas med att göra den där skillnaden. Att det är internet vs irl (in real life). Vi måste nog revidera vad irl står för. För mig är det allt i samma påse. Jag skiljer inte på vad jag gör på nätet mot vad jag gör ”irl”. Det vore – i mina ögon – som att kommentera att den eller den träffade jag på den krogen eller i det sällskapet. Jag träffar och lär känna människor på olika arenor, olika platser. Det är en helhet bestående av olika delar. Men jag vägrar göra skillnaden som verkar cementerad i betong. De människor jag möter möter jag. Oavsett var någonstans.
En ”social” person kan beskrivas som en sådan som har en kompetens/förmåga att samspela med andra personer.
Sociala medier beskrivs på bl.a. Wikipedia som: Betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.
För att översätta … Vi är sociala på olika arenor, på olika platser, i olika sällskap. Vi interagerar med andra människor på olika arenor, på olika platser, i olika sällskap.
Så. Varför särskilja?
Att vi sedan väljer var vi vill umgås, interagera, umgås … det är självklart upp till var och en. Men den plattform, den plats, som de s.k. ”sociala medier” utgör på nätet är inte mer märkliga än om vi hamnar i ett sällskap hemma hos någon. Eller på en restaurang.
Jo. På ett sätt är det väldigt annorlunda. På ett sätt är skillnaden stor. Mellan hur vi möter människor ansikte mot ansikte och hur vi möter varandra på nätet.
Behållningen blir större, mer … på nätet. I de s.k. sociala medierna.
För ärligt talat. När jag möter en annan människa på en fest, en middag, en sammankomst, ett möte … så är en av de första frågorna: ”Jaha, och vad jobbar du med?” Och så får vi svar. Och så har vi – omedvetet – trattat in oss i en åsikt. För erkänn … om du möter en helt ny person som säger att h*n är psykolog … då blir ditt agerande omedvetet ett särskilt. Du ställer frågor, kanske intresserar dig speciellt, undrar kanske rentav hur det kom sig att du blev den du blev.
Om du möter en person som, på din fråga, svarar att h*n är hemma med barnen … blir dina frågor och ditt intresse ett annat. Inte mindre (det beror på person) men annat. Säger personen som du frågar att h*n jobbar med att köra sopor så blir ditt bemötande anpassat till just det svaret.
Oavsett vad vi vill. Och oavsett vem eller vilka vi möter ansikte mot ansikte så uppstår just den där frågan ganska tidigt i interaktionen. Och därmed har vi lagt oss i ett fack. Eller åtminstone … har vi lagt den vi möter … i ett fack. Och vi agerar därefter.
De jag mött via de s.k. sociala medierna är befriat från just det filtret. Jag har lärt känna människor på en långt mer neutral plattform. Jag vet väldigt lite om vad de jag samtalar med, jobbar med. Jag lär känna dessa individer på helt annan bevekelsegrund. Och i 9,9 fall av 10 är det utifrån vad den individen skriver och vilka åsikter h*n har. Inte utifrån någonting annat. Och det … just det … har gett mig en märklig och omätbar behållning. En vänskap med människor jag aldrig hade träffat … om jag inte hade varit aktiv i de s.k. sociala medierna.
Jag har tjatat om detta och jag kommer att tjata tills jag stupar. Det är när jag inte omedvetet får de föreställningar som egentligen inte har med individen att göra, som jag får de allra bästa vännerna. Det är när jag får möjlighet att samtala (jo, man samtalar på nätet) med främmande människor om långt mer angelägna saker än det som har med yrket att göra, som jag har möjlighet att finna de som jag har gemensamma beröringspunkter med. De som kanske är helt olika mig och som jag kan föra vansinnigt spännande samtal med. Bara för att jag inte har deras ansikte, inte deras bakgrund eller … yrkesval.
Och så kommer den där dagen då man bestämmer sig för att träffas. Ansikte mot ansikte (för jag vägrar, i min tanke, att använda ordet ”irl” eftersom nätet och allt går ihop för mig, det är ju verklighet, in real life. För mig.) då tar vi vid där vi slutade. Ofta möter jag en människa som jag vet allt om men aldrig har tagit i hand. Och vi tar vid där vi slutade. Vi tar vid i den dialog vi hade på nätet. Där vi lärde känna varandra på ett sätt som aldrig hade varit möjligt ansikte mot ansikte. Om vi ens hade mött varandra.
Mina allra bästa vänner har jag mött genom de … s.k. … sociala medierna. Jag lärde känna Mona innan vi träffades. Jag lärde känna Lina, Ewa och Charlotte så också. Och jag kan garantera att jag aldrig någonsin hade träffat dessa människor utan mitt engagemang på nätet.
De ”nätverk” vi medvetet eller omedvetet skapar för oss själva, uppstår på olika arenor. Och nätverken, dess medlemmar och våra val, är inte beroende av på vilken plats vi möter varandra. Och ja, vi kan umgås med mängder av andra människor i de ”sociala medierna”. Det finns människor som inte kan, vill eller vågar gå ut på krogen, tacka ja till en inbjudan … men som lever ett rikt socialt liv på nätet. Vad är skillnaden? Mötet, ansikte mot ansikte … är det kriteriet för att det ska vara ”på riktigt”?
Det är dags att skrota uttrycken ”sociala medier” och ”irl”. Allt sker i livet vi har och med de val vi gör och genom de människor vi lär känna. Oavsett på vilken plats eller arena det sker.