- Hej, jag heter xxx och ringer från Boxer. Det gäller ditt blogginlägg om din väninna.
Ett trevligt samtal. Killen ville ha kontakt med väninnan för att ”reda ut det här”. Och jag sa att ”reda ut” måste du definiera. Tror inte att hon har lust att ”reda ut” på annat sätt än att få bort avtalet.
Då säger han:
- Ja men det är faktiskt så att våra avtal inte kan brytas, även om hus brinner ner.
Jag frågade om han kunde upprepa det han sa.
- Jo, det är så … rent juridiskt kan man inte bryta såna här avtal.
Jag sa saker i lugnt och ”sansat” tonläge som fick mina döttrar att lyfta på ögonbrynen. Tror jag sa något om att stoppa upp. Också. Och killen var fortsatt trevlig och sa att han hade fått mandat att riva avtalet nu i alla fall.
- Varför? sa jag.
- Eh?
- Ja är det för att jag har skrivit om det, för att det har blivit en sådan storm på nätet? Eller av någon annan anledning, typ att ni ändrar era regler för alla?
Och det fanns ju ingen annan anledning än mitt blogginlägg. Det höll han med om. Och han beklagade faktiskt att det var … precis – just – så.
Jag kan själv undra hur många gånger en del bolags kundbemötande ska tröskas runt på nätet i otaliga bloggar och hamna högt på listor över mest länkade blogginlägg innan de lägger sig och rullar runt i den försmädelse de inser att de måste rulla runt i när skiten slår i fläkten. Och jag undrar varför de istället inte ändrar elementära fel i hanteringen av det de lever på – sina kunder och konsumenter. Eller är det så att de bara skiter i det? Och inser att de skulle förlora alldeles för många intäkter genom att ändra så att man kan riva ett avtal om ens hus brunnit. Och för att det är en större andel kunder som faktiskt inte har en väninna som kan blogga om sådant och skapa en storm tack vare ett nätverk i de sociala medierna. Och när det inträffar … ja, då löser man det då. Om det behövs.
Bäst för väninnan nu. Men en taskig eftersmak. Pudlar kan se riktigt patetiska ut.