Jag frågade två läkare på akuten om jag kunde ha förutsett en lunginflammation? Vad skulle jag ha gjort? Vilka symptom borde jag ha haft mer koll på?
- Inget, sa läkarna, det är bara otur. Men man kan ju undra varför er husläkare inte lyssnade på lungorna i tisdags. Hade han gjort det hade det nog upptäckts och så hade dottern inte behövt bli så väldigt sjuk som hon blev nu.
Så berättade jag att jag hade ringt upp husläkarmottagningen på fredagen också. Och berättat om den djup, tunga hostan, den ansträngda andningen och febern. Och att läkaren då sa att det nog var körtelfeber och att vi därför skulle dricka lite Mollipect och vila.
- Ähum … , sa en av läkarna, det var ju … väldigt märkligt. Du beskrev ju faktiskt symptomen för en lunginflammation för den läkaren.
Och så konstaterade vi att det var bra att vi var där vi var och att dottern fick vård och omsorg.
Idag har jag vaknat till liv något. Och skrivit ett långt mail till vår husläkarmottagning där jag ber om att få en förklaring på varför man inte lyssnade på lungorna i tisdags och hur läkaren på telefon i fredags (inte) tänkte.
Så läser jag en av kommentarerna jag fått på ett av sjukhusinläggen.
En vecka nu i början av september. Mitt barn har 40,5 graders feber och hostar oupphörligt. Vi åker fem mil till barnakuten i Lund. Får ett rum direkt och läkaren kommer omgående. Han säger ”kåvepennin mot halsfluss och öroninflammation och stark hostmedicin” och jag säger ”snälla röntga lungorna” men det behövs inte säger doktorn ”kåvepenninet kommer nypa även en lunginflammation”. Så vi åker hem. Sedan blir det torsdag. Han blir inte alls bättre av kåvepennin. Jag ringer sjukvårdsupplysningen på torsdag natt … Läs hela Susannas berättelse här.
När äldsta dottern var knappa två månader och proppad med penicillin av läkare på vårdcentralen fick vi åka akut in till Danderyd där de, vid ankomst, slet mitt barn ur mina händer och tryckte in syrgas och blåste ut det som proppade igen hennes luftrör. Då var hon blå runt naglarna och med en svagt blålila nyans runt läpparna.
Varenda mamma (jag kan inte säga hur det känns att vara pappa men det är säkert likadant) vet innerst inne när barnet inte är okej. Vet med en övertygad bergfasthet att hon måste gå vidare för att det är någonting som inte känns bra. Det är något som inte är som det ska. Men så kommer en übertrevlig husläkare och klappar på axeln och lugnar med lite antibiotika, ordinerar febernedsättande, vila och mycket dricka. Och den bergfasta övertygelsen drar sig tillbaka för det låter ju klokt. Fastän känslan av att något inte är som det ska sitter kvar och skaver.
Då går man vidare. Då sätter man sig utanför en akut och vägrar ge sig. Då tvingar man sig till en lungröntgen eller vad som krävs. Då ger man sig inte.
Jag funderar på hur många som inte orkar tjata trots att det finns ett tvivel som skaver. Och hur lätt det är för oss att göra avkall på en intuition när vita rockar lugnar.
Nu ska vi se vad min husläkarmottagning svarar. Alla är människor. Även läkare. Och jag vet att mottagningen är hårt belastad. Men det spelar ingen roll alls. För tänk om mammans intuition inte fungerar eller om den bergfasta övertygelsen inte vågar stå sig när doktorn ordinerar med hela handen eller tänk om man bara inte orkar.