Någon skrev på twitter och undrade hur många dagar som krävdes för att bli av med tröttheten efter bokmässan. Jag undrar också. Sover kopiösa mängder med timmar och vaknar dödstrött. Kanske det är hösten.

Tröttheten är så där seg. Som ett våtvarmt omslag med huva. När klockan är runt 16 sneglar jag på golvet på kontoret och förbannar både mig och Charlotte för att vi inte ställde dit en soffa istället för ett snyggt och användbart bord med två stolar.

När den tröttheten slår till förlorar jag fokus på det jag håller på med och dagdrömmer eller så sover jag faktiskt och drömmer. Sitter och tänker på det jag gjorde, att dagarna gick så fort och att det var så roligt.

Idag satt jag med en offert framför ögonen och tänkte på väldigt trevliga Viveca Lärn som jag hade mittemot mig på middagen i lördags och på hennes man Sverre som jag hade till bordet. Inte visste jag att han var professor i zoologi och att de båda vandrat oändligt långa sträckor i regnskogen i något land i Sydamerika tillsammans med Jonas Wahlström och hans fru och att Viveca kan se skillnad på outbildade och bildade indianer och att Anacondor luktar lång väg och att Sverre allra helst ville stöta på en sån.

De berättade om det ena äventyret mer äventyrligt än det andra och att de snart skulle till Afrika och att Viveca är hyfsat van vid att sova i tält omgiven av mörker och djur man helst inte vill veta om finns där.

Jag sa till henne att hon ju skulle skriva en bok om allt det där. Om savanner och regnskogar och bildade och obildade indianer.

En annan höjdpunkt var ju mitt eget miniseminarium på bokmässan. Det var roligt. Inte minst för att Ehwa intervjuade mig. Hade inte hon ställt upp hade jag väl suttit där och pratat om min bok än. Någon mer bild finns här.