Ibland stöter jag på de där frilansarna. De som har tagit sig an den Stora Uppgiften att uppfostra andra. De där som frilansar som oombedda rådgivare, poliser, väktare eller bara som allmänt suveräna mervetare.
Jag stöter på de här självutnämnda lite då och då. Ofta kryddar de sina kommentarer med en underliggande ton av ”du borde förstå bättre” eller ”har du verkligen inte tänkt längre?”.
Igår ringde dottern till mig när jag var ute. Hon berättade att vår hyresvärd ringt på dörren, tillsammans med sin fru, och när dottern öppnade höll han våra dörrnycklar i handen, dinglade lite med dem, höjde ögonbrynen och smackade med tungan samtidigt som han skakade lite på huvudet. Frun kopierade sin man och dottern tog nycklarna, sa tack och förlåt och stängde dörren.
Varför gör människor så? Vad är syftet?
Kan det vara att verkligen försäkra sig om att personen framför en förstår sitt misstag? Kan det vara för att man med sin huvudknyck eller sitt smackande vill sända vibrationer genom golv och vägg för att personen man har framför sig ska säga: ”Ja-haa, nu först förstår jag. Tack snälla.”
Inte bara i dörren dyker de upp. De finns lite varstans som sagt. De där människorna som kanske önskar att de var någon annanstans i livet än där de befinner sig just nu. De där småfolket som ser som sin uppgift att uppfostra sin omgivning, lära ut vett och sans till de mindre vetande.
Det som fascinerar mig näst mest är att detta folk står förundrade (och ibland irriterade) över att personen ifråga inte begriper. Och så vägrar de se att kommunikation är en dialog. En väg som går åt två håll. Fram och tillbaka. Och att man behöver framföra något till någon på ett sätt som denne någon har förmåga att ta till sig (om man nu vill uppfostra det folk på jorden som är förtappade). Man kan till och med låta bli ibland. Hålla tyst och knipa igen. Eller framföra något på ett sätt som kanske lättare faller i god jord. Utan att lägga till utropstecken, smackningar och huvudskakningar.