19.37 28 juni
Jag sitter längst fram i ett plan som luktar fotsvett. Nej, inte fotsvett, mer en sån där hederlig omklädningsrumståbira. Och jag känner mig ensam. Ensam intill ett par som nödvändigtvis måste slingra sig runt varandra hela tiden och som viskar små söta ord till varandra (tror jag eftersom jag är på det humöret). Planet är för övrigt fyllt av familjer. Och par. Det är nog bara jag som är resande på egen hand.
Jag brukar tycka om det. Förmodligen gör jag det nu också, jag har bara fastnat i ett tankedike. Men jag saknar mina barn oändligt mycket. Att resa är inte ett dugg roligt utan dem.