Då kör vi!

Bästa Mona hade utlottning av tre böcker på sin blogg och blev bombad av sina fantastiska bloggläsare. Jag ville ju också vara med så jag kör en tävling här också.

Jag har fem ex av min roman Jag Älskar Dig Inte till utlottning. I juryn sitter Mona (förstås), jag och mina två döttrar samt katterna Bongo och fis-Lisa. Vi lovar att välja med omsorg (det är faktiskt min bok vi pratar om och inte vad skit som helst liksom)!

Så ös på. Skriv en rad och berätta varför du vill att vi drar dig som vinnare av en av de fem böcker jag har till utlottning!

PS. Några har redan kommit in med motiveringar – finns att läsa här!

Värsta draget!

Kolla Monas utlottningsinlägg!

Första gången …

Riktig boksignering i riktig bokbutik med riktiga människor som är sådana vänner att man inte fattar hur lycklig man är. Typ.

Tack :) Ni vet vilka ni är.

Bilden har Deeped tagit. Tack för att jag fick låna.

Butiken prioriterar

image

Då kör vi …

image

Idag kl. 12

Jag vet att en person kommer i alla fall. Slutar det med att jag måste jaga folk på Drottninggatan idag eller kommer jag att kunna uppföra mig som folk och som en författare borde bete sig?

Återstår att se.

Bilder kommer jag att ladda upp i alla fall.

Nej tack till gympan

Det var vidrigt. Jag var skitdålig på varenda bollsport även om jag i några tafatta och envisa försök gick med i EBK (Eskilstuna Basket Klubb) bara för att alla andra var med där och hur kul är det att stå utanför det balla tjejgänget?

Men näe, gympan var ingenting för mig. Jag hoppade aldrig högst, jag rev hinder och fastnade på plintar. Jag fipplade med basketbollen och fattade aldrig handbollsreglerna och blev vald sist (med en djup suck från det lag som fick mig) till brännbollen.

Och jag var inte ens mobbad. Material för hyfsat avancerad mobbning fanns ju onekligen men någonting räddade mig. Kanske mina klasskompisar helt enkelt hade stora hjärtan och nöjde sig med en suck när jag blev sist kvar till brännbollen.

Nu tar man sig för pannan för att Skolinspektionen tagit reda på att en av fem inte är med på idrotten. Jag är förvånad att det var så låg siffra. Trodde snarare kanske att det skulle vara tvärtom, en av fem är MED på idrotten.

Det är inte lätt det här så jag drar alla över en kam och reserverar mig för att det är helt fel. Men alltså. Idrotten har verkligen inte hängt med ungdomarna.

Det är fortfarande hopp över jättehög plint och hela havet stormar och balans på omöjlig bänk som ställts upp och ner och häng i ringar och klättra i rep. Och så lite spökboll på det blandat med en fotbollsmatch där lagen delas in med två olika färger på band och de balla killarna sätter bandet runt pannan och tjejerna får plötsligt mens.

Moment två, som inte heller utvecklats i form och miljö är omklädningsrummen. Ett gym (för vuxna då – märk väl) hade överlevt i max fyra dagar med omklädningsrum som de våra barn ska vistas i. Silverfiskar och andra små söta saker överlever på vissa ställen mycket längre. Allt medan det står en gympalärare med makt och pekar med hela handen och säger att alla måste duscha. Stärkt inte minst av oroliga föräldrar som tycker att deras barn ibland faktiskt luktar svett och vad gör skolan åt en sådan sak?

I omklädningsrummet blomstrar den allra mest primitiva flockens beteende och flickor döljer bröst som inte blivit så stora som andras och försöker att inte visa om det växer hår lite här och där och om det gör det så går det bra att tappa handduken lite diskret och så har hierarkin i den gruppen cementerats. Hur det är i pojkarnas omklädningsrum har jag ingen aning om för jag vågade mig aldrig dit och även om mina döttrar någon gång gjort det så skulle de aldrig berätta för mig. Men jag tror inte att killarna har det så mycket enklare.

Så vojne vojne. Bara en av fem som inte deltar? Måste vara dataspelen. Mycket stillasittande ungar nu för tiden. De är ju inte ute och leker röda vita rosen längre. Inte konstigt. De blir feta också.

Vad jag inte begriper är perspektivet i diskussionerna som följt rapporten. Är det verkligen så svårt att begripa?

Jag undrar istället var i riktlinjerna för en idrottslärare det finns sådant som är anpassat för 2010 och de ungdomar som ska befolka omklädningsrummen idag?

Det finns säkert s.k. eldsjälar (var skulle världen vara utan dem?) som har ställt undan plinten och gjutit om ringarna till varpor. Var är rumban, zumban, aerobics, rollerblades, longboard, cirkelträning med PT (jo, det kan vara idrottsläraren), pilates, boxning, taekwondo? Det går att krydda med fotboll och spökboll och hela havet stormar om man så vill. Var är glädjen i idrotten/rörelsen för alla grupper? Kan vi någon gång komma ifrån det här med lagindelning he-ela tiden kan nog en stor andel av de som inte vill gå på idrotten vara lite lättade. Till exempel.

Klart att det inte är den enda orsaken. Det finns en mängd. Men seriöst. Lyft på de svettiga pannbanden och tänk efter. Det finns en massa anledningar till att idrotten inte är mest lustfylld i skolan (notera att jag fortfarande drar alla över en kam och ber om ursäkt för det – undantag finns):

  • Urtrista aktiviteter.
  • Allra roligast för en osäker 14-åring är inte att bli indelad i lag! Det är inte ens nödvändigt att ha idrottslektion i lag!
  • Många duschrum skulle inte passera en hygienkontroll. De allra flesta omklädningsrum skulle inte en vuxen sätta sin fot i. Särskilt inte naken.
  • Alla tycker inte att bollsporter är roliga (det är sant, så är det faktiskt). Dessa märkliga individer tycker heller inte att det är skitkul att då istället få springa åtta varv runt fotbollsplanen. Det är inte lustfyllt någonstans och våra ungar drivs mycket av lust som bekant. Kanske just de här människorna är asbra på … squaredance? Ta reda på det. Och släpp sargen idrottslärare.

När jag läser rapporten från Skolinspektionen tänker jag mest på de skolor som nu fått sämsta omdömen. De är ålagda att göra något åt saken. Och jag är rädd att lärarna går till klassen och pekar med hela handen och så skickas det hem veckobrev till föräldrarna som sätter ytterligare press på ungar som (jo, det finns latmaskar också men det är inte de jag pratar om här) mår dåligt av att ha idrott. Bara för att förutsättningarna är från äckliga 70-talet.

Glömde en sak

Dotter fick ju gå träningsrunda här hemma inför en chans till ett jobb. Och rundan i köket gick jättebra. Som en bonus har kommit att hon tar lite mer tag i att laga mat och hitta på saker där.

Jobbet är igång. Det verkar som om hon får det. Idag var det en provrunda i kassan på stället och nyss ringde hon, på väg hem. Allt hade gått bra bortsett från att hon inte kan känna igen alla grönsaker. Inte heller all frukt. Hon sa att hon frågade hela tiden, tills det blev hopplöst jobbigt.

- Mamma, folk som kommer till kassan är sjukt stressade. Jag kunde inte springa och fråga hela tiden.

Jag frågade vad hon gjorde och hon sa att hon gissade. Ibland på citrongräs. Och ibland på … citrongräs.

Alltså jag tänker så här. Om någon handlat blomkål (tveksamt om hon i ett stressat läge skulle veta vad det var) i en butik i Stockholm och kommer hem med ett kvitto på citrongräs så är det precis i sin ordning hoppas jag. Annars får man skriva något i kommentarerna här så ska jag försöka åtgärda.

Ni är så bra!

Vet ni det, mina döttrar … ni är så fantastiska! Ni är så bra.

Den här veckan är jag så stolt att omgivningen kommer att få problem med mig. De kommer gå omvägar och byta telefonnummer och be mig tagga ner fast det kommer inte att gå så himla bra eftersom jag kommer att pösa och pysa för att jag är så mallig över er.

Idag börjar yngsta dotter på smackjobbet där hon ska arbeta extra i veckan. Och imorgon får äldsta dottern kliva in på en arbetsplats hon har dreglat över när hon passerat och pratat om för att provjobba en dag och jag vet redan att hon kommer att få det extrajobbet. Hon är liksom bäst för det. Svårare än så är det inte. Och nej, det är inte slut där. Senare i veckan ska äldsta dottern ha ett möte med en annan arbetsplats där hon har chans till en praktikplats inom ett område som hon skulle kunna ge bort sin garderob för. Typ. Och den praktikplatsen kommer hon att få. Det vet jag.

Ni är så bra. Ni är min inspiration och min energi.

En förbannad väninna

Jag pratade med en väninna tillika journalist som just nu läser min roman Jag Älskar Dig Inte idag. Hon var skitarg.

Hon var arg och hon var upprörd och hon hade ont i magen. Irritationen gick nästan ut över hennes barn där hon satt och läste min bok och hon hade glömt färgen i håret.

- Jag är så förbannad! Så arg och upprörd, Christina. Alltså han är inte klok! Det är helt otroligt!

Hon pratade om min bok. Och om de karaktärer som jag låter röra sig i min berättelse. Hon var märkbart berörd och jag log.

Då har jag lyckats.

En bok ska ju ändå beröra. Och påverka. Kommer det sedan en klump i magen och en irritation som går ut över de närmaste bara för att man är så uppslukad av boken … ja då är det bara ett plus.